|
Steve Hackett – den legendariske (!) gitarristen i tidiga
Genesis på 1970-talet har en fantastisk karriär bakom sig.
Förutom Genesis-plattorna har han släppt ett stort antal
soloplattor (jag tror det är hela 26 stycken) med olika stil,
från traditionell rock till klassiska verk för akustisk gitarr.
Han har också turnerat flitigt med olika konstellationer, t ex i
GTR tillsammans med en annan gitarr-legendar - Steve Howe från
Yes - eller i The Steve Hackett acoustic trio tillsammans med
Rob Townsend och Roger King. Utöver det har han också genomfört
flera konserter på egen hand helt solo. Via skivbolaget Inside Out
kommer här nya live-plattan. Det är en
välmatad dubbel-CD med nästan två timmars live-inspelningar från
spelningar i New York, Paris och London under de senaste två
åren. Själva konsert-turnén är betecknad ”Train on the road”
(syftar på senaste plattan som har titeln ”Out of the tunnel’s
mouth”) men även om det är många låtar från nya plattan på
skivorna så dominerar ändå ”de gamla godingarna”.
Med på turnén har han en imponerande skara musiker. Den
fenomenale Roger King på keyboards (värdig ersättare till hans
tidigare vapendragare Nick Magnus), hårtslående Gary O’Toole på
trummor, Nick Beggs på bas, Amanda Lehmann på gitarr och Rob
Townsend på diverse blåsinstrument. Att notera är också att
samtliga gör betydande sånginsatser, ofta i fina harmoniska
stämmor.
Som sagt, många nummer är från senaste CDn ”Out of the tunnel’s
mouth” som jag tidigare recenserat för Artrock.se. Där
medverkar (helt naturligt) samtliga av hans medmusiker på de
inspelade konserterna. Jag tyckte att ”Out of the tunnel’s mouth”
var väldigt ojämn och att den kanske inte riktigt nådde upp till
kvaliteter som Steve har visat i tidigare plattor. Men – icke
desto mindre- de spår som finns med på ”Live Rails” tillhör alla
de bättre och det framförs på ett alldeles utmärkt sätt. Det
gäller den fina ”Fire on the moon” (det begränsade röstomfånget
passar Steves sångröst bra här och på slutet lägger han till ett
fint litet solo), ”Emerald and ash” (oerhört vacker stämsång,
läckert komp på sopransax och framförallt en oerhört vacker
refräng – det här är en riktig myshörnesång!) och inte minst den
orientaliskt mystiska introduktionslåten (en bit av ”Last train
to Istanbul”).
Men – det bästa med denna platta är inte låtarna från hans
senaste album (sorry, Steve). Det är det utstuderat lyckade
valet av låtar från tidigare plattor. Jag är själv stor fan av
Steve Hackett men måste också tillstå att mycket av materialet
på hans tidigare plattor har varit mindre lyckat och ibland
ganska slätstruket. Men där har alltid funnits bra låtar och i
många fall flera riktigt bra låtar. På denna live-platta och på
denna turné har man verkligen lyckats att plocka ut russinen ur
kakan. Eller vad sägs om CD2s inledningsspår ”Spectral
mornings”? Kanske är denna låt rentav det bästa som han
presterat efter Genesis-tiden. Här finns en nerv och en känsla
som gör att man ryser när man lyssnar. Mäktigt men ändå så
stilfullt. Och med den ton i gitarrsolona som på något sätt bara
Steve Hackett kan prestera. En annan höjdare på denna platta är
näst sista spåret på CD1 ”Serpentine” där vi återigen har en sån
där melodi och ett ackompanjemang som gör att man bara ryser när
man lyssnar. Fantastiskt fin stämsång, lysande komp från gitarr,
keyboards och flöjt. Ytterligare ett exempel är låten ”Ace of
Wands” från Steves allra första soloplatta (”Voyage of the
Acolyte”) som släpptes medan Steve fortfarande spelade i
Genesis. Jag för en hård kamp med mig själv huruvida detta
faktiskt är Steves allra bästa soloplatta eller ej – trots den
imponerande produktionen under alla följande år. I vilket fall –
denna platta är fylld av kreativa och oväntade skapelser och jag
kommer ihåg att jag var helt uppfylld av plattan flera veckor
efter att den släpptes. Inte minst var det hans samarbete med
brodern John Hackett med ett helt himmelskt spel på tvärflöjt
som stack ut. På ”Live Rails” är det Rob Townsend som står för
dessa toner på diverse blåsinstrument – minst lika bra. Får att
återgå till vilka plattor som jag gillar bäst från Steves
produktion så är det förutom ”Voyage from the Acolyte”, den
mäktiga ”Spectral mornings” från 1979 men också den mycket fina
”To Watch the storms” så sent som från 2003 (denna platta tycker
jag är väldigt underskattad – exempelvis den underbara
”Serpentine” kommer härifrån).
Som kronan på verket så glädjer Steve alla tidiga Genesis-fans
med att spela flera av de riktigt stora klassiska
Genesis-låtarna på ”Live Rails”. Det här var en rejäl
överraskning för mig. I verkligt positiv mening. Det är
uppenbart att Steve är väldigt stolt över vad han och hans
musikerkollegor presterade under dessa 70-talsår. Det känns
befriande att möta den attityden. Det förklarar också varför han
spelade in den fina plattan ”Genesis Revisited” 1996 som en
väldigt fin hyllning till den tidiga Genesis-eran. Det står i
bjärt kontrast till hur hans kollega Peter Gabriel agerar. Det
visades inte minst vid det minnesvärda ögonblicket 2010 då
Genesis (tillsammans med ABBA!) blev invalda i det
prestigefyllda Rock and Roll Hall of Fame i Cleveland, USA.
Peter Gabriel vägrade att delta i själva prisceremonin medan
samtliga övriga originalmedlemmar var närvarande. Peter
prioriterade inte detta. Vilket jag tycker var en riktig skymf
mot alla fans och inte minst mot hans tidigare kollegor. Inte
minst med bakgrund av att Peters egen framgångsrika solokarriär
byggde på Genesis-tiden som en viktig språngbräda. Ibland är
konstnärssjälars egon tyvärr alldeles för stora. (Men jag slutar
inte lyssna på Peter Gabriel för det – han gör alldeles för bra
grejor fortfarande!).
På denna platta spelar Steve och hans band två av de riktigt
stora Genesis-låtarna: ”Firth of Fifth” (från LPn ”Selling
England by the Pound” utgiven 1973) och ”Blood on the rooftops”
(från den magnifika LPn ”Wind and Wuthering” utgiven 1976). Den
förstnämnda är en mäktig och mycket komplicerad komposition som
verkligen lyfter ut Genesis från mängden av rockband under
70-talet. Inte minst introduktionen på piano av Tony Banks är
nog bland det svettigaste en pianist kan ge sig på. Här hör man
att det är en klassiskt skolad pianist som spelar. Men jag
häpnar över att höra en fullkomligt felfri version av detta
intro av Roger King på denna platta. Makalöst! För att inte tala
om det gitarrsolo som kommer på slutet av låten – ett solo som
troligen gjort Steve Hackett till den legendariske gitarrist han
är. Inte ekvilibristiskt, inte komplicerat utan bara långsamt
och elegant genomfört med en sån enorm känsla att det i princip
är omöjligt att lämnas oberörd. Och på denna inspelade konsert
gör han det igen! Tänk att det alltså fortfarande går att få
uppleva detta! Det är bara att gratulera alla åhörare på
konserten för att ha fått vara med om detta. Utan konkurrens är
också bifallet efter låten helt utan jämförelse på plattan –
jublet är enormt och applåderna vill aldrig ta slut. Men tack
och lov för att detta alltså finns inspelat för oss som missade
detta tillfälle.
Den andra nämnda låten är helt annorlunda till sin karaktär.
”Blood on the rooftops” inleds med en annan av Steves
specialiteter: Ekvilibristiskt spel på akustisk gitarr. Ett
mycket fint intro som följs av den gripande melodin och texten
där det talas om hur svårt det är att ta till sig allt tråkigt
som händer i världen. Det enda jag kan kritisera vad gäller
framförandet av dessa båda Genesis-låtar är sången
(instrumentalt är tolkningarna i det närmaste perfekta). Det
framgår inte vem av Gary O’Toole, Nick Beggs eller Rob Townsend
som sjunger på dessa låtar men klart är att han inte kan
konkurrera med originalet. Peter Gabriels sång på ”Firth of
Fifth” var ju superb (men John Wetton gör faktiskt en väldigt
bra tolkning på Genesis Revisited-plattan) och Phil Collins röst
var ju perfekt för ”Blood on the rooftops”.
Förutom dessa två Genesis-låtar framförs faktiskt även ”Fly on a
Windshield” och ”Broadway melody of 1974” från plattan ”The Lamb
lies down on Broadway”, även dessa genomförda med bravur. På
slutet finns även ett medley som bygger i huvudsak på låten ”Los
Endos” från ”Wind and Wuthering” men som är kryddad av flera
andra komponenter från kända Genesis-låtar.
Till sist, det är en annan sak som slår mig på denna platta: Det
är inte bara Steve Hackett som imponerar som musiker på denna
platta. Jag har redan nämnt Roger Kings imponerande arbete bakom
sina keyboards men jag måste framförallt nämna Rob Townsend som
faktiskt är fullkomligt lysande på sina blåsinstrument. Jag
brukar normalt sett ha svårt för saxofon (särskilt i
improviserad jazz) men på denna live-platta får jag säga att
Robs insatser på sin sopransaxofon är rätt och slätt lysande!
Lyssna exempelvis på det inspirerande introt ”Ghost in the
glass”. Men i snart sagt varenda låt finns passager där han
lägger till sina oerhört fina toner med perfekt timing. Det
finns även passager där bandet ägnar sig åt till synes helt
improviserade övningar med väldigt bra resultat. Ett bra
exempel är låten ”Pollution C”. Även Steve visar att han minsann
fortsätter utforskandet av gitarrens alla möjligheter. I samma
still som exempelvis Adrian Belew så framkallar han ibland
väldigt märkliga toner från sin gitarr. Till exempel lyckas han
få fram ljudet av ett framrusande tåg i låten ”Tubehead” på sin
gitarr. Läckert! Samtidigt experimenterar han fortfarande med
olika gitarrsound i sina klassiska låtar. Exempelvis kör han på
”Spectral mornings” sekvenser där gitarren låter närmast som en
spinnande katt (har svårt att använda en bättre liknelse).
Som ni förstår är jag mäkta imponerad av denna live-platta. Men
då här också har smugit sig in ett par låtar som inte riktigt
håller samma höga klass som de andra så kan jag inte ge högsta
betyg. Men i vilket fall – det här är en av de bästa
live-plattor jag någonsin hört!
www.myspace.com/hackettsongs
www.hackettsongs.com
Betyg: 9 av 10
Karl-Göran Karlsson
|
