|
Det är skojigt med grupper som vill härma andra på pricken.
Amerikanska 70-talsbandet Starcastle har alltid varit kända som
Yes-plagiatörer, och när man hör debutalbumets (1976) öppning
”Lady of the Lake” är det nästan så man skrattar. Allt finns
där: den dansant distade basen, den kantiga sologitarren, den
klarljusa stämsången, det mjukt atmosfäriska mittenpartiet med
drillande synthar och volymkontrollerade gitarrer...
Ja, det är alltså väldigt mycket andrasortering
alltsammans. Inte alls! Det här är skitbra, hur snott det än må
vara. Och lyssnar du vidare på den självbetitlade skivan, så hör
du hur Starcastle plockar de rockigare, svängigare bitarna ur
Yes-kakan för att på dessas grund bygga något eget. Det
gigantiskt episka ratas till förmån för det vokalt intrikata.
När jag når fram till femte låten ”Sunride” är det för övrigt
lika mycket melodiös The Who jag hör. Fast vänta nu, när den
förre REO Speedwagon-sångaren Terry Luttrell skaldar strofer som
”set sails” och ”see the sunlight” på sitt mest esoteriska
humör, då låter han faktiskt som en parodi på Jon Anderson. Låt
vara en kärleksfull sådan.
Starcastle tycks ha funnit konceptet lovansvärt, för till sitt
andra album ”Fountains of Light” (1977) replikeras det i detalj.
Någon förändring/utveckling har inte ägt rum, utan snarare känns
det nästan omöjligt att avgöra vilken låt som hör hemma var,
ifall man gör ett slumpnedslag i någon av skivorna. Vilket av
albumen som är bäst står knappt att avgöra. Vadan då det lägre
betyget till skiva två? Helt enkelt för att det pigga
tillvägagångssättet på debuten tycks ha koagulerat inför
”Fountains of Light”.
www.starcastlerocks.com
Betyg: ”Starcastle” 7/10
Betyg: ”Fountains of Light” 6/10
Daniel Reichberg
|
