|
Den symfoniska rocken har fortfarande en fanbärare som aldrig
tycks sina av idéer, Nick Barret och co fortsätter leverera
välsmakande musik år efter år, denna gång med en del något
hårdare infallsvinklar. Grunden står fast med Barrets säregna
sång, Clive Nolans följsamma keys och de så atmosfäriska
övergångarna mellan spårens olika partier i ofta rätt så långa
kompositioner. Starka melodier är dock fortfarande adelsmärket
och jo, jag är fortfarande väldigt förtjust i Barrets
gitarrspel.
Albumet är en s.k. växare men även flertalet av låtarna faller
direkt på plats. Empathy som exempel har allt vad man kan önska
från genren. Längden, det melankoliska, de atmosfäriska
ljudmattorna, tyngden från taktsektionen, och åter gitarrspelet
med tillhörande keyboard från mästaren Clive ”himself”. Här
lägger de även till med modernare inslag som ett långsamt rapp
och klipp med growl.
Fick nöjet att beskåda gruppen för första gången live på Sweden
Rock 2010 och spelglädjen från denna tillställning verkar minst
sagt stå sig. Idétorkan som infann sig för några års sedan
verkar nu helt bortblåst med förra plattan ”Pure” och nu
”Passion”. Känns också här rätt onödigt att dissekera var låt
då en av Pendragon’s styrka är deras jämnhet.
Har du ”Passion” för symfonisk musik eller neo progg finns inga
betänkligheter, köp plattan!
www.myspace.com/toffrecords
http://pendragon.mu
8/10
Conny Myrberg
|
