|
|
Har du någon gång blivit knockad av musik? Så
totalt tagen av vad du hör att du släpper allt annat du har för
dig, och bara gapar? Precis detta hände mig när jag började
lyssna på Sky Architect kommande platta "A Dying Man's Hymn".
Gruppens första skiva "Excavations of the Mind", var mycket bra,
så jag hade höga förväntningar på den nya.
Trots det blev jag tagen på sängen. Det här är så, ursäkta
språket, inihelvete bra att jag har svårt att hitta ord!
Men, i ett försök att sansa mig och bli lite nyanserad, ska jag
försöka bena ut vad det är som lyfter denna skiva så högt i mina
öron.
Nyckelord blir följande; kontraster, mognad, nyskapande och
lekfullhet, samt extremt duktiga musiker och studiotekniker.
Skivan är inspelad i Sverige. Att sedan Mark Wilkinson, känd
från Marillion, Fish och Judas Priests skivor m fl gjort
konvolutet gör ju inte saken sämre.
Med en självklarhet och säkerhet rör sig Sky Architect inom
musiken likt en mästerkock botaniserar bland sina råvaror och
kryddor. Lika kräsen på att alla råvaror, dvs låtarna, håller
absolut högsta kvalitet, och att alla kryddor alltid är fräscha
och färska, sätter
bandet den musikaliska ribban mycket högt. Samtidigt som bandet
är gamla traditioner trogna, testar de nya grepp. Jag kan inte
säga att Sky Architect låter som något annat band jag hört.
Däremot kan jag känna att de hämtat influenser från väldigt
många olika håll. De första namnen som dyker upp är Gentle Giant
och King Crimson. Men sedan pockar The Flower Kings, Spock's
Beard och Pain of Salvation på uppmärksamhet. Och så
Änglagård... för att sen övergå i totalt underbar jazzfusion som
påminner om... Nej! nu börjar det bli löjligt mycket "namedropping"!
Sky Architect låter Sky Architect, helt enkelt! De kommer
tillhöra en av de stora erkända banden inom kort.
Tillbaka till skivan.
Första spåret, Treebird, inleds ganska tungt men övergår snart i
ett lugnt och vackert parti av nästan nordiskt vemod. När sången
kommer in känns tongångarna från förra plattan igen, men vemodet
består. Drygt halvägs in, tar låten lite mer fart och fortsätter
lekfullt och läckert.
Det finns tre låtar som alla heter Melody of the Air. Den
första, spår två, har undertiteln exposito och är till stora
delar en fusionjazzlåt med mycket läckert gitarrspel. De sista
två minuterna mal gitarren på en rymisk rörelse över en matta av
mellotron. Det blir än mer suggestivt när ännu en gitarr smygs
in som maler på i bakgrunden. Spår tre, The Campfire Ghost's
Song, har en lekfullhet á la Gentle Giant. Halvägs in faller den
in i ett skönt lunk som påminner om The Flower Kings olika
produktioner. DWoodcutters Vile, spår fyra, är en av mina
favoriter tack vare spännvidden inom låten och slutpartiet. Den
börjar med ett envist rakt komp i 3-takt, nästan i
marschliknande. Efter tre minuter börjar de växla mellan rakt
komp och ett mer svängigt jazzigt med sång. Stundtals väcks
associationer till Cardias. Ett mellanparti med lite tyngre
komplexa gitarrer över en keyboardmatta, till det hel
hypnotiserande lekfulla och softa jazziga partiet i med en helt
sanslöst läckert girarrsolo. Solot liras över en rytmiskt figur
i tre stycken 6/8 takter och en på två 4/8.
Melody of the Air - explicatio, del två i trilogin, kommer sen.
Den kan verkligen klassas som en låt med mycket av allt! Börjar
eteriskt med svävande flagoeletter på basen och volympedal jobb
på gitarren. Strax övergår det i en dramatisk passage som tagen
från en Änglagårdskiva. Planar åter ut, nu i ett sångparti.
Sången går över i viskande. Dramatik och spänning. Så ett lite
jazziga partier och mer rockigt sköna rytmiska delar. Låten
böljar fram och åter, för att plötsligt landa i ett stilla ,
naket och enkelt arpeggio på gitarr. Efter en stund kommer en
wah-wah gitarr in och lägger lite toner. Så efter ett par
vändor, ytterligare en gitarr, distad med rakt komp, och
intensiteten växer mot allt högre höjde. Klimax är nära, men i
stället för ett bombastiskt slut återkommer en stilla
wah-wahgitarr och arpeggiot.
The Breach inleds intensivt och tungt. Mellotronmattor dominerar
sedan. Så återigen ett av Sky Architects kännetecken, det
oförutsägbara stoppet i musiken och övergången till det
avskalade nakna. Låten tar fart igen och hårdnar till rejält,
för att sedan göra ytterligare stopp och så ny fart. Ni förstår!
Låt sju är en ganska enkel låt för att vara Sky Architecht
åtminstone fram till sista minuten. Den har ett flow i 6/8 takt
som ungefär
halvägs in byter till långsamt svängig rock i 4/4 takt. När så
det endast är en minut kvar så kommer en funkig bas in och så
läggs en Gentle Giant inspirerad gitarr på. Flygeln i slutet är
endast till för att förbereda lyssnaren på nästa stycke.
Sista delen av Melodi of the Air - recapitulatio, spår åtta,
inleds med vackert men vemodigt pianospel. Som ett
avslutningstema till en film, där publiken sorget kan konstatera
att hjälten inte överlevde och allt för många tvingades sätta
livet till.
Här borde låten kanske ha slutat. Men icke. Vi har ju med Sky
Architect att göra.
Precis som i Hollywood, där man vill kunna
göra uppföljare på
filmerna, dyker hjälten upp i fjärran. Med sig har han en hel
armé och tågar fram, ackompanjerad av dramatisk musik. Så är vi
framme vid avslutningspåret, tillika titelspåret, A Dying Man's
Hymn. Det är en ballad med enbart två gitarrer och sång. Vackert
och sentimentalt om en man med dödslängtan. "Did he jump to
forget, did he fly to regret? A dying man's hymn, a sad story.
Told with tears and no hope for glory. He tried to run away from
his sins...." Jag måste erkänna att det känns konstigt att de
avslutar med en så deppig låt, när gruppen för övrigt spritter
av spelglädje och ivslust!
Oavsett vad, tar det inte ner helhetsintrycket. Det här är
absolut
världsklass!
www.myspace.com/skyarchitect
Betyg 10/10
Mikael Bennerhed
|
|
