|
I tjugotre
långa år har Black ‘N Blues fans fått vänta på ett nytt
studioalbum. Portlandgrabbarna inledde arbetet med nya ”Hell
Yeah!” redan 2003 men lade alltihop på is då sångaren Jaime St.
James istället tog över mikrofonhanteringen i Warrant. Men nu är
det dags att släppa den så efterlängtade comebackplattan och jag
tror att ingen som diggade bandet då det begav sig kommer att
bli besviken nu. ”Hell Yeah!” är nämligen fylld med klassik
sleazekryddad Black ’N Blue-rock så som det lät på åttiotalet.
Ljudbilden är naturligtvis uppdaterad men det är bara ett plus
och musiken de har spelat in svänger ibland lika hejdlöst som
tidigare. Jag skulle påstå att ”Hell Yeah!”, om inte slår, så i
alla fall tangerar sina två närmaste syskon “Nasty Nasty” (1986)
och “In Heat” (1987) samtidigt som de två äldre syskonen ”Black
‘N Blue” (1984) och “Without Love” (1985) fortfarande känns som
bandets starkaste i katalogen.
Men Black ‘N Blue har aldrig varit ett helgjutet band även om
jag kan tycka att dom var bland de bättre i den ibland så hemska
sleaze och glamgenren och ”Hell Yeah!” är inget undantag. Här
finns spår som trots flertalet lyssningar förblir anonyma.
”Fool’s Bleed” och ”Candy” har tillexempel snygga Def
Leppard-vibbar och kan utan problem beskrivas som klassiska
Black ’N Blue-låtar men de tillför ingenting till helheten. Sen
har vi ”So Long” som i och för sig har en liten classic
rock-touch men drar mer åt det poppigare hållet och ger mig
ingenting den heller. Poppigare är även ”Falling Down” och här
får vi en gång för alla höra det som en gång i tiden influerade
självaste Jon Bon Jovi. Låten är lite lik ”So Long” men på ett
mer atmosfäriskt sätt men det gör varken till eller från.
Avslutningen med ”World Goes Round” är även den fullständigt
intetsägande trots den lite småpsykedeliska Enuff Z'Nuff-touchen.
Sen förstår jag inte vad de korta och tramsiga spåren ”Jaime’s
Got the Beer” och ”A Tribute to Hawking” har på skivan att göra.
Jag gillar annars sådana här tilltag men här blir det bara
fjantigt.
Men här finns dock gott om rockgodis att tugga i sig som tur är.
Inledningsspåret ”Monkey” är grymt svängig med en härlig energi
och jag kan tänka mig att dagens Skid Row skulle kunna gå över
lik för att få skriva en sådan här dänga. Sen slungas vi raskt
vidare i efterföljande och Kiss-minnande ”Target” vars refräng
är härligt medryckande och medryckande är även efterföljande
”Hail Hail”. Här bjuds vi på ett suveränt tunggung ihop med
plattans kanske starkaste refräng som förmodligen hade gett
bandet en rejäl skjuts framåt i karriären när det begav sig
första gången. Sen har vi en skönt skitig och svängig rockrökare
i ”C’mon” som höjer pulsen och vi får heller inte glömma ”Angry
Drunk Son of a Bitch” som med sitt stelopererade AC/DC-riff och
småroliga refräng sticker ut ur mängden. Sticker ut gör också
titelspåret som är en riktigt svängig sak men som jag mest också
blir superirriterad på. Riffet är nämligen mer eller mindre
stulet men jag kan inte komma på vart jag har hört det förut!
Detta spår kan komma att bli en fanfavorit helt klart.
“Hell Yeah!” är som ni förstår ingen fullträff men blir ändå en
liten frisk fläkt när den väl åker på i stereon. Just det att
dom har valt att hålla kvar vid det som gjorde dom framgångsrika
på åttiotalet ihop med en lite modernare och renare produktion
gör att man känner igen sig samtidigt som det inte smakar unken
skåpmat. Intrycket blir där med kort och gott en klart godkänd
comeback men det finns saker att jobba på till nästa gång.
Betyg: 6/10
Ulf Classon
------------------------------------------------------------------------------------------
Black 'N Blue - Hell Yeah! (Frontiers Records)
Ett av de första hair/glam metal-banden gör nu comeback. Själv
hade jag två av deras plattor när det begav sig ”Without love”
(1985) och ”Nasty Nasty” (1986). Det jag gillade med dem då var
att de hade glädje och energi, framförallt på plattan från 1985
som producerades av ingen mindre än Bruce Fairbairn. Legenden
säger att Bon Jovi anlitade Bruce Fairbairn till att göra
”Slippery when wet” efter att ha hört skivan med Black n Blue.
Resten är historia för deras del. Även Black n Blue blev snart
historia fast inte i lika positiv bemärkelse. De lyckades aldrig
riktigt slå igenom och sista skivan släpptes 1988. Den och
”Nasty Nasty” producerades av Gene Simmons från KISS. Inte så
att han gjorde ett dåligt jobb men soundet blev lite mörkare
vart eftersom. Det skulle visa sig vara helt fel väg att gå….
Men inget ont som inte har något gott med sig. Gitarristen Tommy
Thayer blev kompis med grabbarna i KISS och har nu axlat Ace
Frehleys mantel i nämnda band. Så grattis till Tommy!
De andra grabbarna i Black n Blue har levt en relativt anonym
tillvaro. Sångaren Jamie försökte sig på en comeback med Warrant
för några år sedan men det var det väl ingen som märkte ens. Nu
försöker han med sitt gamla band Black n Blue istället.
Det första som slår mig är att rösten blivit lite mörkare och
ibland lite Paul Stanley-lik. Lägg då till några låtar i
party-stil som KISS gjorde på senare halvan av 80-talet så blir
KISS-känslan väldigt påtaglig. Framförallt i låtar som ”C´mon”
och ”Candy” men stilen känns igen på större delen av skivan. Jag
uppskattar även ”World goes round” som låter som om den vore
hämtad från skivan 1985. Den har den lekfullhet som de hade då.
Godkänt!
6 / 10
Peter Dahlberg
www.myspace.com/blacknblueofficial
|
