|
|
Hammerfall går tillbaka till rötterna med denna skiva sägs det.
Snarare kan man väl säga att de söker sina rötter. Har man växt
upp med band som Saxon, Accept, Iron Maiden och Judas Priest så
sätter det sina spår. Själv blev jag lite orolig när jag läste
att de producerat skivan själva för att polera bort allt det
onödiga och släppa fram smutsen, unleash the beast, typ.
Orosmolnet blåstes dock snabbt bort redan av första låten. Det
är tungt och det är tajtare än en Lady GaGa-kreation och det
låter jäkligt bra. Detta är ett genialiskt drag av Hammerfall.
Istället för att köra på i samma stil så väljer de att ta en mer
snårig väg en bit längre bort från hitlistorna. Jag hoppas för
deras skull att deras fanbase kan uppskatta detta drag.
Gitarrspelet är oklanderligt skivan igenom och riff-maskinerna
U.D.O. och Accept rappas på fingrarna ordentligt. Till och med
självaste Riff-Ralf får sig en match. Låtarna är oerhört starka
utan att kännas tjatiga och upprepande. Tvärtom så vill man bara
höra dem igen. Joacim har också jobbat med sin röst och går från
klarhet till klarhet. Detta är helt klart hans bästa prestation
hittills i karriären. Som ni märker finns det inte mycket
negataivt att säga. Det ska väl vara då att deras ballader
fortfarande är lite småsunkiga. Som tur finns det bara en sådan
på skivan. Zombie-konceptet känns också aningens pojkpubertalt,
men samtidigt blir den mörkare tonen i musiken mer påtaglig i
och med denna apokalyptiska touch. Hail hail Hammerfall!
www.hammerfall.net
www.myspace.com/hammerfall
8/10
Peter Dahlberg
|
|
