|
|
Nygammal obskyr heavy metal har väl aldrig varit så inne som den
är nu? Nya band tycks poppa upp hela tiden och de unga banden
som en gång var med i början av den nya retrovågen har etablerat
sig och hunnit släppa flera skivor. Ett av de banden är Uppsalas
In Solitude som kanske inte har etablerat sig riktigt ännu men
trots allt nu är här med sitt andra album. På nya The “World,
The Flesh, The Devil” har de lyckats skaka av sig den valpighet
som jag upplevde på debuten samtidigt som de fått till en mer
gedigen produktion vilket är välkommet. Musikaliskt har de
spetsat till det en del också där deras Mercyful Fate möter Iron
Maiden-metal är intakt men med något vassare kompositioner än
tidigare.
Soundet är klart daterat, tvillinggitarrerna jobbar fint ihop
och känslan man får av stämningen som skivan förmedlar drar åt
det ockulta. Det är faktiskt riktigt trevligt vissa stunder och
när man väl har lyssnat tillräckligt många gånger för att
melodierna skall våga sig fram så får man en klarare bild av vad
killarna vill förmedla. Jag gillar också att de lagt sig till
med en mer progressivare, nästan psykedelisk, touch gentemot
debuten vilket således gör att de långa låtarna inte riskerar
att hamna i upprepningsfällan.
Men jag saknar en hel del fortfarande. Dels tycker jag de är
lite fega med tempot och dels har jag svårt att uppskatta
sången. Om vi skall ta tempot först så är det inget fel på det
men det är för ovarierat. Allt för ofta skuttar dom på i samma
fina mellantempo hela tiden och de gånger de trycker lite på
gasen är för få tycker jag. Det behöver inte vara vindsnabbt men
ett par rejäla stänkare hade höjt intrycket avsevärt helt klart.
Sen har vi Pelle Åhmans sång som passar in ypperligt till den
ibland småsega samt mörka musiken och han får till en och annan
snygg melodi men det händer alldeles för lite för min smak. Det
som räddar honom är att hans röst påminner en del om King
Diamonds lägre register men då han inte har danskens omfångsrika
röst för fem öre så blir det mer frustrerande än underhållande
att lyssna på honom.
Men det viktigaste är avsaknaden av fler tydliga melodier. Det
finns en del om man gräver lite men jag tror att fler, tydligare
och mer medryckande melodier hade kunnat göra underverk med
albumet.
Hur som helst så bjuder “The World, The Flesh, The Devil” på en
småmysig stunds lyssning men frågan är om det var det som bandet
siktade på? Jag tror knappast det men grabbarna har helt klart
sin bästa tid framför sig och fortsätter dom på den inslagna
Mercyful Fate-vägen och vågar testa på lite tempoväxlingar samt
en mer varierande sång så kan nästa skiva bli en riktig
överraskning.
www.myspace.com/insolitudeheavymetal
Betyg: 5/10
Ulf Classon
|
|
