|
|
Jag vill
verkligen att detta skall vara bra. Som stort Pantera-fan så
vill man ju att allt som de forna medlemmarna tar för sig skall
vara bra då dom är exceptionellt duktiga musiker på sina egna
små sätt. I trummisen Vinnie Pauls fall så har jag nästan
tvingat mig själv till att gilla det som hans nya band Hellyeah
(vilket även innehåller medlemmar från bland annat Mudvayne och
Nothingface) har tagit sig för på skiva men det får vara slut
med det nu. Jag kunde delvis uppskatta det vi fick ta del av på
den självbetitlade debuten från 2007 och dess uppföljare
Stampede (2010). Bandet spelade upp ett aggro-groove som
färgades av den amerikanska söderns sväng och visade prov på en
kaxig attityd. Det slog inte väl ut på varje låt men emellanåt
brann det till och man insåg att något stort kunde vara på gång.
När så nu gruppen tredje alster är här så är det bara att
konstatera att istället för att sikta in sig på någon egen form
av sydstatsmetal så tar dom i så det knakar och försöker
istället efterlikna just Pantera. Riffen och låtstrukturerna
påminner i de flesta fall om Pantera och till och med hänget på
Vinnie Pauls cymbaler har inte varit så framträdande sedan
Panteras glansdagar. Trumljudet är och andra sidan ganska
torftigt på detta album men så är de ljudfiler som vi
recensenter får av usel kvalité också. Mer än hälften av albumet
är inget annat än ett försök att ta efter Vinnies gamla bands
musikaliska arv. En låt som ”Drink Drank Drunk” är tillexempel
pinsamt lik "Five Minutes Alone" från Panteras "Far Beyond
Driven". Men hur dom än försöker så är inte Chad Gray någon Phil
Anselmo, Bob Zilla är ingen Rex Brown och inte ens tillsammans
kan Greg Tribbett och Tom Maxwell bli en ny Dimebag Darrell. Jag
vet att man inte skall jämföra med medlemmars gamla band men i
detta fall är det oundvikligt när man hör musiken. Min önskan
vore istället att dom försökte smälta samman alla medlemmar
tidigare förehavanden till något eget i stället. Här finns
ansats till att göra något, om inte unikt, så i alla fall något
som passar medlemmarna bättre. ”Bigger God” är tillexempel en
hårt slående och svängig sak och ”Between You and Nowhere” är en
ganska typisk ballad inom den metal som Mudvayne och Nothingface
verkar i. Men det går ändå inte att undkomma det faktum att
bandet, medvetet eller omedvetet, försöker efterlinka Pantera
och resultatet blir en besvikelse. Låtarna maler på utan vare
sig minnesvärda melodier eller medryckande riff. Visst svänger
det lite emellanåt men det är för sällan utan det är istället
mest hela tiden ett torftigt tuggande utan varken poäng eller
mening.
Jag upprepar mig själv och säger; jag vill verkligen att detta
skall vara bra. Men det går inte. För den amerikanska radiometal
som ”Band of Brothers” består av är kanske inte dåligt framförd,
men den är fullständigt meningslös. Trist men sant.
www.facebook.com/hellyeahband
http://hellyeahband.com
Betyg: 4/10
Ulf Classon
|
|
