Kaipa – Vittjar (InsideOut Music)

Så var det då dags för sjätte albumet sen Kaipa’s nystart med ”Notes from the past” från år 2002. Hans Lundin och hans medmusikanter fortsätter i välbekant stil med musik som är en blandning av klassisk symfonisk rock och folkmusik med tydliga jazzinfluenser. Det här är en blandning som alltid har tilltalat mig och den här skivan är verkligen inget undantag. Tycker rent av att bandet driver den här blandningen till nya höjder här.

Bandet har i princip samma sättning som under tidigare plattor. Förutom Hans Lundin på alla keyboards så har vi Patrik Lundström (Ritual) och Aleena Gibson på sång, Morgan Ågren på trummor, Per Nilsson (Scar Symmetry) på gitarr och Jonas Reingold (Karmakanic, Flower Kings) på bas. Nytt för den här gången är två gästmusiker; Fredrik Lindqvist på diverse flöjter och Elin Rubinsztein på violin. Kan redan nu säga att dessa har tillfört väldigt mycket på denna platta som därmed gör den extra intressant.

Plattan innehåller 8 spår av varierande längd där den längsta (”Our silent ballroom band”) är på drygt 22 minuter. Då de flesta spår år lite längre ger det här en väldigt lång totaltid (dryga timmen) vilket säkert gläder de riktiga Kaipa-fansen. Till det negativa kan vara att det är lite svårt att nå ut till nya fans med så långa plattor. Det kräver verkligen att man lyckas hålla uppe intresset hela vägen. Dessutom är det alltid så att det tar tid att ta till sig den här typen av musik (d v s man måste lyssna flera gånger) och det kan vara lite mastigt om skivan är väldigt lång.

Det lite speciella med Kaipa (enligt undertecknad) är det flitiga användandet av folkmusikelement i musiken, något som Hans Lundin i en tidigare intervju berättat bland annat inspirerats av Merit Hemmingson i början av Kaipa-tiden (70-talsversionen). Det här har Hans drivit ännu en bit vidare för på denna platta kan man hitta slingor som påminner om folkmusik på i snart sagt varenda låt. För detta har gästmusikerna Fredrik och Elin en stor del eftersom väldigt mycket av detta är spelat på diverse flöjter och violin i mycket smakfulla arrangemang. Alltså är det svårt att peka ut någon speciell låt men ändå med ett utstuderat undantag: det självklara exemplet i titellåten ”Vittjar”. Denna låt framkallar behagliga minnen och känslor från sjuttiotalets progressiva musik (med band som Kebnekajse, Trettioåriga Kriget och andra band med folkmusikinfluenser) men här känns folkmusiksjälen faktiskt ännu mera påtaglig. Patriks underfundiga sångtext och det supersnygga spelet på stråkar i en sugande polskatakt gör den här låten speciell, faktiskt så speciell att jag rent av kan tänka mig att låten slår i lite bredare lager än just bara ibland oss fanatiska progrockare.  Jag skulle verkligen unna bandet en sådan framgång.

Efter lite tillvänjning (det här kräver flera lyssningar) så sitter den här plattan nu perfekt och jag uppskattar verkligen den breda palett med musik som bandet lyckats snickra ihop. Arrangemangen är tidvis mycket snygga och speciellt gillar jag när Hans lägger på sina orglar och keyboards som extra klangbas i låtarna. Faktiskt är jag inte riktigt lika förtjust i att det flitiga användandet av ett keyboardsound som påminner om gitarr som åker upp och ned i olika oktaver (som amatörskribent hoppas jag verkligen att jag nu inte misstagit detta för en riktig gitarr), något som Hans nog har använt mer eller mindre på samtliga tidigare Kaipa-skivor. Jag gillar mer när den genuina Hammond-orgeln tar för sig i både komp och solon, gärna i slingor tillsammans med den utmärkte gitarristen Per Nilsson.  När det gäller sången så har jag tidigare varit lite kritisk till både Patrik och Aleena som verkligen har en egenartad sångstil båda två. Men på denna platta tycker jag sången sitter bättre än någonsin. Dels så sjunger det båda tillsammans lite mer än tidigare och sen tycker jag att Aleena låter mer avspänd och säker i sin sång numera, särskilt i de partier där hon inte längre tar i för kung och fosterland (då blir det gärna lite skrikigt). Som ett exempel får jag nämna låten ”A Universe of Tinyness” där hon faktiskt tidvis står för riktig skönsång. I denna nämnda låt måste ni också lyssna på det superläckra spelet på violin av Elin Rubinsztein.

På det hela taget är detta alltså en mycket njutbar platta när man väl lyssnat in sig ordentligt. Musiken är varm och man blir väldigt glad av den här typen av musik. Så det blir en stark 9:a i slutbetyg! Det går knappast att göra mycket bättre musik i den här genren!

www.facebook.com/Kaipa.music

www.myspace.com/kaipa

9/10

Karl-Göran Karlsson