|
Ibland får man en skiva i sin hand som får en att alldeles tappa
hakan. Det händer inte ofta men jag har den senaste veckan fått
uppleva detta. Detta genererade många tankar och ledde till
följande långa recension:
Efter det chockerande beskedet att Neal Morse lämnade Spocks
Beard efter den fina rockoperan ”Snow” (2002) för att ägna sig
åt sin nyfunna kristna tro trodde man att Prog-sagan Neal Morse
var slut. Men så fel detta var. Neal har visat en imponerande
kreativitet under de senaste åren med en mängd plattor, både som
soloverk och som inspelningar i diverse band-konstellationer
(främst Transatlantic och nu på senare tid Flying Colours).
Mycket av detta har ju varit riktigt, riktigt bra. Jag tänker då
närmast på Transatlantic-plattorna men även på att några av hans
solo-plattor faktiskt är kanonbra. Min personliga favorit är
plattan ”?” som jag nästan har spelat sönder. Där finns bland
annat alldeles utmärkta insatser av Roine Stolt och Steve
Hackett och hela plattan är ett sånt där kontinuerligt flöde av
musik med flytande övergångar som gör att det känns som en sorts
sammanhängande symfoni (ingen hitmusik här inte!). Men många av
soloplattorna har haft alldeles för mycket inslag av
väckelsesånger och halleluja-sjungande som i alla fall för de
icke-troende faktiskt känts ganska jobbiga att lyssna på.
Påminner mig att hans senaste verk ”Testimony two” fick min
kollega Staffan Vässmar i sin recension 2011 att så att säga
nästan kasta in handduken och ge upp när det gäller Neal Morse,
i stort sett enbart beroende på Neals religiösa fanatism men
även för att han tyckte att Neal rent av är för produktiv och
därmed inte riktigt prioriterar kvaliteten på musiken.
Min skepsis var också stor efter att ha läst följande i
promo-materialet:
“That’s about where I was in January of 2012; waiting and
wondering what was next. Then, Mike (Portnoy) had an open window
at the end of January so I booked him and Randy (George) to come
to Nashville to record. But I had no album! Then, an explosion
of creativity happened that far exceeded our expectations …”.
Jo, det är säkert lätt att säga när man skall göra reklam för
sina verk. Hörde varningsklockorna ringa, särskilt Staffans
varningar om att Neal ofta gör hastverk utan riktig kvalitet.
Nåväl, viss förväntan fanns ju också eftersom jag visste att
Neal fortfarande kan göra riktigt bra musik.
Men det stod väldigt snart klart för mig att det här är en
riktigt bra platta. Man kan ju säga att med halva Transatlantic
(Neal och Mike Portnoy), den utmärkte basisten Randy George och
med inhopp på vissa låtar av fantomgitarrister som Paul Gilbert
och Adson Sobre så är ju förutsättningarna mycket bra. Och jag
måste säga att det är ett rent nöje att få höra Mike Portnoy i
snart sagt varenda låt på plattan med sitt otroligt dynamiska
trumspel. Få kan få det att svänga så enormt bakom kaggarna.
Det mest överraskande med plattan är att den är så full av det
som vi normalt förknippar med både gammal klassisk och modern
progressiv rock. Jag känner härliga vibbar av Gentle Giant,
Beatles och Genesis men samtidigt också det mer moderna ösiga
och pådrivande rocken (naturligtvis mycket p g a trumvirtuosen
Mike Portnoy). Plattan innehåller ganska långa, ofta
mellotronstråk-kompade och komplicerade låtar men har samtidigt
en sån sprudlande spelglädje. Det här gänget verkar ha haft
väldigt trevligt i studion, något som man ser i videon av
”Thoughts Part 5” som släpptes innan den officiella releasen.
Skivan startar med 5 ”ordinära” låtar med lite varierande längd
och avslutas sedan av ett riktigt ambitiöst stycke på drygt 33
minuter med titeln ”World Without End”. Måste först skriva några
rader om de första fem låtarna innan jag ger mig in på det som
närmast fick mig att få dåndimpen, nämligen den sista låten.
Den första låten (titellåten) är ett riktigt rivigt rocknummer
med en mycket fin melodi/refräng. Pianokompet ger inledningsvis
lite känsla av gamla Supertramp men sen öser Mike på tillsammans
med klassiskt Mellotronstråk-komp. På slutet blir det utmärkta
solon på synthesizer/moog och ett alldeles utomordentligt
gitarrsolo av Paul Gilbert. Låten avslutas med några mycket
stämningsfulla toner på piano av Neal.
Låt två ”Thoughts Part 5” ger inledningsvis upphov till rena
ovationer inombords. Det är alltså en fortsättning på den
klassiska hyllningslåten till Gentle Giant med titeln ”Thoughts”
från Spock’s Beards (enligt min åsikt) allra bästa platta
”Beware of the darkness” som släpptes 1996. Fast det är inte
mycket mer än de inledande ”knasiga” ackorden som påminner om
ursprungslåten (förresten – var tog Parts 2-4 vägen??). Men här
finns gott om godis för att ändå tillfredsställa den mest
suktande proggaren. Jag råder er att leta upp promo-videon
(finns på Neals officiella website) för denna låt så får ni en
uppfattning om alla musikaliska krumsprång på denna låt. Inte
minst finns här fin stämsång som även det var en av Gentle
Giants riktigt stora kännetecken. Lustigt nog har Neal lagt in
en väldigt hög mansstämma (jag tror det är Eric Gilette) som får
mig att tänka på gamla fina Sparks (kommer ni ihåg dom?).
Efter allt detta rockgodis kommer så (oundvikligen) en lugn
ballad med (över-)tydliga kristna budskap i låten ”Smoke and
Mirrors”. Men det är utan tvekan väldigt, väldigt vackert.
Mycket snyggt gitarrspel, förmodligen spelat av Neal själv
(imponerande multi-instrumentalist!).
Sen följer skivans klart svagaste spår enligt min mening;
”Weathering Sky”. Känns helt onödig och tämligen oinspirerande
(helt ordinär rocklåt), jämfört med det övriga materialet. Inte
mycket att orda om alltså.
Följande låt ”Freak” är däremot intressant på många sätt, inte
bara för den fina melodin. Den inleds med snabba stråkar som för
tankarna till ELO och kanske lite Beatles. Neal sjunger om
mannen som är utstött och mobbad (är det så han känner själv?).
Det är inte första gången Neal har detta som tema i en låt. Det
är precis samma i den underbara låten ”Outside looking in” från
”?” (Neals bästa ballad eller – om man vill – väckelselåt). Den
handlar om mannen som är utesluten från gemenskapen och som bara
får stå och titta på när de andra umgås (i det här fallet inne i
kyrkan). Det är väl samma andemening i ”Freak” och den är nästan
lika bra. Det här är ett universellt tema som inte alls är
uteslutande religiöst och jag har alltid funderat varför
människor skall behöva agera på det här viset (det må gälla
mobbing i skolan eller i arbetslivet). Men, visst, i den här
låten flippar det ut lite på slutet när Neal utbrister ”Who
knows, I might be Jesus!”. Fast inte menar han det bokstavligen.
Snarare är det väl en referens till hur Jesus (enligt Nya
Testamentet) behandlades innan han betraktades som gudomlig.
Så till slut – når man fram till 33 minuter rocksymfoni i låten
”World Without End” (indelad i sex delkapitel). Inleds med
ljuvliga orgeltoner med låtens grundtema som senare skall
återkomma i flera versioner under låtens gång. Jag kan omöjligen
beskriva på ett rättvisande sätt vad dessa 33 minuter innehåller
men personligen tycker jag att detta stycke är en av de bästa
prog-kompositioner jag hört på flera år. Den påminner i sin
struktur mycket om Genesis-låten ”Supper’s Ready” även om stilen
naturligtvis är mycket väsensskild. Som sagt, här finns flera
delkapitel varav de flesta är helt instrumentella med mycket
samspel mellan gitarr, orgel, piano, bas och trummor. Här och
där är också mäktigt symfoniskt understöd från mellotron-stråkar
(och vad jag förstår) riktiga stråkar. Precis som på ”Supper’s
ready” går vi från det ena inspirerande temat till det andra
utan några riktiga svackor. Naturligtvis låter det också väldigt
mycket som de långa sköna kompositionerna på Transatlantics
tidigare plattor. Ni som gillade dessa gillar utan tvivel även
denna låt! Men det här är nästan ännu bättre! En av
höjdpunkterna kommer på ungefär halva låten när låten ändrar
karaktär med en basslinga och ett tungt trumsound stampar igång
följt av Neals sång om ”you might be loosing your soul”.
Faktiskt riktigt tungt. Men plötsligt ändrar låten karaktär igen
och en alldeles oemotståndlig slinga på klarinett och flöjt
följer. Det här är otroligt snyggt och svänger nåt så otroligt!
Jag antar att man här känner lite koppling till den typiska
judiska klezmer-musiken där dessa instrument används flitigt.
Efter detta följer ett fantastiskt fint parti med moogsolo och
orgel (Gud, vad bra den här karln är på klaviatur! – undrar om
inte det kan ha varit en av orsakerna till brytningen med Spocks
Beard-kollegan Ryo Okamoto?). Så småningom hänger också Mike
Portnoy på och man får ett sista helt sanslöst parti där gitarr,
bas, orgel och trummor riktigt driver fram varandra. Till slut
kommer man så fram till den mäktiga avslutningen och som väntat
pådyvlas vi här ett övertydligt kristet budskap om ”the world
that will never end”. Massor av stråkar tar över men lugnar ner
sig och till slut sjunger Neal till enbart pianokomp.
Nu kommer väckelsepredikanten fram och talar med förvånansvärt
gammaldags och otidsenliga formuleringar: “The days in the
desert sand makes the way for the happy man, by the blood of his
greatest friend comes the one who has life again”.
Sen avslutas låten mäktigt med huvudtemat och ett jättelångt
slutackord som aldrig verkar ta slut (men som till slut gör det
på ett överraskande sätt). Oerhört vacker och ståtlig musik som
man känner sig alldeles tagen av! Med sån här låtkapacitet
börjar Neal bli riktigt farlig som väckelsepredikant! Nej, skämt
åsido, min åsikt är bara att den här låten är så bra så att ni
som inte står ut med de kristna lovsångerna helt enkelt måste
göra ett undantag. För så värst mycket bättre kan det knappast
bli ifall ni gillar klassisk symfonisk OCH modern progressiv
rock!
Hade det bara gällt sista låten hade denna platta fått absolut
toppbetyg men p g a några svagheter i det övriga låtmaterialet
så får jag sänka betyget något snäpp.
www.nealmorse.com
www.facebook.com/nealmorse
Betyg: 9 av 10
Karl-Göran Karlsson
|
