|
Nu är det Demon man ska skriva om. Då ville jag
prova om det finns några dolda budskap på skivan. Jag tog det
första sjungna ordet från varje låt och kastade om dem lite och
fick följande mening:
Hey one, don´t take people down where we´ll never
shine…
Lite småkusligt va?
Skivan inleds med en typisk Demon-låt, ”Prey”,
vilken ska handla om gamla krigare/jägare. Riffiga ”Unbroken”
visar att cirkeln fortfarande är intakt. I ”Wings of steel” tas
vi med på en tur i fantasy-land. För övrigt skivans vackraste
spår. ”Take me to your leader” är en sci-fi hyllning och ”What
about the night” en hyllning till Dracula och Christopher Lee i
synnerhet. Verkar som om Dave Hill kan sina gamla filmklassiker.
”Private lives” blandar pop och metal på ett coolt sätt. I och
med att avslutande rockhymnen ”I still believe” tonar ut så är
skivan slut.
Produktionen känns jordnära med påtaglig
livekänsla. Hjärtat finns med också. Dave Hill sjunger lika
inlevelsefullt som vanligt vilket är en fröjd att höra.
Någonstans blir jag ändå lite dyster då jag får en känsla av att
Demon säger tack o hej med detta album. Om detta nu skulle vara
deras sista skiva så kan de gå med huvudet högt som stolta
krigare ur studion. Det finns så många halvkända band som inte
ens snuddar vid det som Demon efter 31 år i branschen lyckas
åstadkomma. Passion kallas det.
http://the-demon.com/index.cfm?sidoID=251
7 / 10
Peter Dahlberg
|
