|
|
Instrumental musik är inte min grej men när man läser att
någon beskrivit musiken som stonerjazz då blir man ju oerhört
nyfiken. Bandet som beskrivs på detta vis heter Salma Gandhi och
har sina rötter i Malmö. Där har medlemmarna härjat runt i
lokala band som ägnat sig åt bland annat metal, stonerrock och
punk. Grabbarna strålade samman en dag för att se om dom kunde
skapa rolig musik som inte stängs in av några musikaliska ramar
och efter några jam började det hända saker. Så här är vi nu och
bandet är redo att släppa sitt debutalster vid namn ”The Quest
for Nonsense Never Ends” och om det är nonsens dom är ute efter
då har dom misslyckats. Skivan som snurrar på en bit över
sjuttiofem minuter innehåller både det ena och det andra plus
lite till. Här trängs jazz, blues, pop, progg och lite
stonerriffande tillsammans med spacerockinfluerade samplingar
och småfunkiga element. Känslan av filmmusik från sjuttiotalet
är överhängande mest hela tiden förutom de få gånger dom hittar
distpedalen till gitarren.
Då albumet är uppdelat i tre stycken på vardera tre låtar och
hålls isär av bland annat somrigt fågelkvitter så blir det svårt
att hitta någon röd tråd. Men det är kanske inte meningen heller
för här är det fritt tänkande och improviserade infall som
gäller. Det tar många fokuserade lyssningar innan man lärt sig
vad som är vad på detta album och det gillar jag. Men när man
väl har börjat bli kompis med musiken och albumet som helhet då
händer inte så mycket mer tyvärr. Jag gillar det sväng som
”Paranoid Cow on a Mushroom Lawn” eller ”Mulholland Mustard in
the Custard” består av och jag älskar verkligen loungekänslan
som tillexempel den småpsykedeliska ”Santa Da Luna Pa Ruskie”
ger. Men samtidigt tycker jag att den smått psykotiska” Why Does
Matt Damon Always Say Matt Damon” är ganska outhärdliga. Eller
alla de gånger det bara skapas en massa (o)ljud, av vad som
känns som ingen anledning alls, är även de stunderna ganska
intetsägande.
Men det finns inga rätt eller fel i Salma Gandhis musik för
detta är improvisationsjazz för rockälskaren och inga som helst
regler eller ramar existerar. Detta är inget man kan beskriva i
ord så folk verkligen förstår hur musiken låter utan detta måste
höras och man måste själv bilda sig en uppfattning. Själv är jag
långt ifrån övertygad men det finns något där, det finns något
som berör mig på ett djupare plan men vad och hur jag skall
beskriva det är inte möjligt. ”The Quest for Nonsense Never Ends”
är klart spännande men inte tillräckligt för att få mig på fall
tyvärr. Men gillar du din musik okonventionell, utsvävande och
intrikat då kan kanske detta vara något för dig.
www.myspace.com/salmagandhiofficial
Betyg: 6/10
Ulf Classon
|
|
