|
|
I ena ringhörnan står jag, en ganska stabil och meriterad boxare
(musiklyssnare) om jag får säga det själv. I den andra
ringhörnan står min motståndare vid namn Dödaren (bandet). Våra
vägar har aldrig korsats förut och namnet skrämmer mig inte
nämnvärt även om det är slående. Gonggongen går och ganska
omgående finner jag mig själv med ryggen mot repen. Dödaren
överöser mig först med lätta jabbar som sen ökar i styrka
efterhand. Det är en manisk motståndare som jag möter. En
motståndare som inte slår av på takten för fem öre utan jag får
finna mig i att få min kropp misshandlad fram tills dess att
klockan ringer för att första ronden är över. Jag stapplar till
min ringhörna, mörbultad och med andnöd, men vid liv och
faktiskt vid ganska gott mod trots allt.
Ungefär så känns inledningsspåret ”Ågren Ner I Graven” på
Dödarens fullängsdebut ”Maen”. Det är svårt att beskriva känslan
när låten snurrar på men det taktfasta tempot i trummorna och
riffen får representera de slag jag får ta emot mot min kropp.
Höger, vänster, höger, vänster. Inledningsvis på låten är det
lätta jabbar som man kan värja sig emot men när versen kommer in
så märker man att tyngden i slagen ökar. När väl refrängen
attackerar så är det med mördande styrka man misshandlas. Vers
igen och man får andas lite innan nästa tunga refrängattack
kommer. Musiken är svårdefinierad. Den smått modernt metalliska
ljudbilden luckras upp av påtagliga stonerelement och ett
grundläggande sjuttiotalssväng. Lägg där till lyrik på
modersmålet som framförs med klassiskt svenskt vemod.
Efterföljande sju ronder blir klart lättare att ta sig igenom
rent fysiskt. Dock är det ett ganska utmanande material dessa
Göteborgare har knåpat ihop. Räckvidden på låtarna är väl
tilltagna och dom är inte rädda för att ge en låt både två och
tre olika utseenden som dom sen knyter samman med nästan
progressiva stycken. Detta ger oss musik som inte bara är
småprogressiv, riffig och svängig al á sjuttiotal utan även
ruffigt stonertung och metalliskt hård om vartannat. Det går
helt enkelt inte att jämföra med något som låter ungefär
likadant så på sätt har bandet lyckats hitta sitt egna lilla
hörn av musikvärlden. Dock är känslan att det spretar lite för
mycket för min smak. Jag har inget emot långa och välkomponerade
stycken men jag har ibland svårt att hitta en röd tråd att
följa. Hur som helst har Dödaren har knåpat ihop ett bra och
välljudande album som definitivt utmanar ens sinnen samtidigt
som neandertalaren i en får sitt lystmäte.
Men jag är varken golvad eller knockad, det hade krävts ett lite
starkare och mer sammanhängande material för det. Vem som vann
denna prestigefyllda tvekamp får poängdomarna avgöra men att jag
har viljan att gå många returmatcher är det inget snack om.
Frågan är bara om ”Maen” kan utvecklas med åren så att Dödaren
kan ge mig det där förödande knockande slaget en gång för alla?
Ja, det får tiden utvisa.
http://dodaren.bandcamp.com
Facebook
Betyg: 7/10
Ulf Classon
|
|
