Herregud!
Vilken revansch!
I går var David Lee Roth och Eddie Van Halen tragiska fördettingar. Idag – superstjärnor.
Jag hade verkligen inte vågat hoppas på något så här sprittande, högenergiskt. Men ”A Different Kind of Truth” sätter alla fördomar på skam, då Dave, Eddie, Alex och lilleponken Wolfgang Van Halen frustar, sparkar, exploderar, brinner och asgarvar. Det är 27 år sedan som Dave och VH-brorsorna senast gjorde ett album ihop, men det låter inte som ett endaste dygn gått förbi.
Framför allt är skivan infernaliskt underhållande. David vräker ur sig underfundigheter som den Las Vegas-rocker han föddes att bli, Eddie flashar som det anstår en gitarrens revolutionär, medan vilden själv, Alex Van Halen, arenabankar så att Wikpedias åldersangivelse på 59 måste vara ett skämt.
 

Allt nämnt vore dock av ringa betydelse ifall låtarna inte hållit måttet. Men ojojoj, så måttet hålls. Melodier, arrangemang, uppfinningsrikedom – detta är Van Halen-skivan vi ortodoxa drömt om sedan 1984.

Något som saknas? Ja, det blir ju aldrig på riktigt så länge Michael Anthony inte spelar bas. Men på skiva märks hans frånvaro mindre, och hans klassiska tenorstämmor sköts av någon annan (Wolfgang?). Sedan hade jag gärna hört ett par lugnare/mjukare stycken (jag älskar ju ”Secrets” och ”Little Guitars” från ”Diver Down”), så där ryker väl en poäng. Tror jag. Att man givit blanka fan i att försöka upprepa ”Jump”-framgången (eventuella synthar begravs djupt) ger bara ännu en glittrande stjärna i Michelinguiden.

Vid årets slut torde ”China Town” ligga på min topp-10 över årets låtar. Inför bryggans lilla melodislinga abdikerar jag fullständigt. Magi!

www.myspace.com/vanhalen

www.van-halen.com

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg