Anathema - Weather Systems (Kscope)

Anathema levererade för ett par år sedan en sensationellt stark platta i Artrock-genren under titeln ”We’re here because we’re here”. Nåväl, det kanske inte var helt oväntat då den producerades av mästaren själv inom gebitet, Steven Wilson från Porcupine Tree. Nu kommer deras uppföljare under titeln ”Weather Systems”, den här gången producerad av bandet i samarbete med norrmannen Christer-André Cederberg. Med den titeln kan det ju knappast bli mindre intressant (tänker jag som väderintresserad recensent)! Men, skämt åsido, förväntningarna på nya plattan är naturligtvis höga och frågan är om bandet kan fortsätta leverera lika bra plattor. Ja, efter att ha lyssnat igenom den nya plattan ett antal gånger så får man nog säga att man åtminstone är bra nära den tidigare releasen.

Anathema som band har ju genomgått en rätt anmärkningsvärd utveckling sen starten 1993. Efter att i början spelat ganska hård melodisk metal levererar man numera musik som närmast gränsar till klassisk musik, främst p g a den flitiga användningen av stråkar och stråkensembler i kompet av låtarna. De hårda gitarrerna har dessutom i stort sett ersatts med akustiska gitarrer och trummorna för tidvis en ganska undanskymd roll som taktgivare. Ett annat utmärkande drag i dag är den fina stämsången på många av låtarna, antingen i form av duetter mellan sångaren Vincent Cavanagh och sångerskan Lee Douglas eller från Vincent Cavanagh själv tillsammans med brodern Daniel.  

Det som jag själv slås av som rätt anmärkningsvärt med Anathema är att man anammat ett av punkens främsta kännetecken, nämligen en ganska högfrekvent takt anförd av både trummor men i Anathemas fall framförallt av gitarr (i upprepade gitarrsekvenser). Det här märker man framförallt i slutet på många av låtarna som karakteriseras av en sorts crescendo i musiken till skillnad från början av låtarna som i regel startar med enkla akustiska gitarrsekvenser. Ett typexempel på detta sätt att bygga upp låtarna är låten ”Lightning song” men, som sagt, det är en struktur som återkommer i många av låtarna. På den nu nämnda låten drar man på även med elgitarr på slutet vilket annars är rätt så lite förekommande på plattan. Det som gör att det ändå känns så otroligt väsensskilt från punken är de flitigt förekommande stråksekvenserna och den närmast gudomligt snygga stämsången. Alltså, den musikaliska ambitionen ligger alltså skyhögt över det som kännetecknade punken. Även låten ”Sunlight” är ett typexempel på detta. Oerhört sköna enkla akustiska gitarrtoner i början, följt av änglalika stämsångskombinationer i ett alltmer intensifierande sound med frenetiskt vevande gitarrer och trummor på slutet. Som sagt, många låtar följer detta mönster och på den negativa sidan jag kan faktiskt tycka att detta kan vara en liten nackdel eftersom det tar bort lite av spänningen i låtarna så att man riskerar att tröttna på dem fort.

Även om alltså inte allt på plattan känns helt på topp så finns det ändå tillräckligt många starka låtar för att jag verkligen skall kunna rekommendera den för alla er som gillade den förra plattan. För egen del finns det tre låtar som sticker ut mer än de andra.  Mitt absoluta favoritspår är ”The storm before the calm” (en kul travestering på frasen ”lugnet före stormen”) som nog är det spår som ger klarast associationer till det tidigare samarbetet med Steven Wilson. En mycket spännande komposition i två delar. Den första är ett svängigt arrangemang med mycket nerv och spänning. Härliga kombinationer mellan rytm och stråksektioner (eller är det möjligen Mellotronstråkar till skillnad från det övriga som definitivt är skapat av riktiga stråkar?) med en avslutning där man får känslan av att befinna sig på ett störtande flygplan eller på ett skenande tåg. Andra halvan är ett mycket mer avspänt och lugnt parti som definitivt ger associationer till lugna låtar från Pink Floyd eller Porcupine Tree. En mycket fin och spännande komposition! Övriga två höjdpunkter är mera av ballad-liknande karaktär med den där oerhörda känslan som ger de där välbekanta rysningarna som man ibland kan få av musik. Det gäller de två avslutande spåren ”The lost child” och ”Internal landscapes”. Den förstnämnda inleds lite ovanligt med ett stilla hummande av låtens bastema och sedan tar det instrumentella över med mycket stråkar och piano. Absolut den lugnaste och mest stämningsfulla låten på plattan. Så småningom också otroligt fin stämsång till smäktande stråkar och piano. Kan nog till och med locka fram en och annan tår hos den som berörs av starkt sorglig musik. Den absolut sista låten handlar om något så omdebatterat som nära-döden-upplevelser. Den inleds med att en man berättar inlevelsefullt vad han själv varit med om vilket följs av en musikalisk illustration. Även denna låt är mycket vacker och den omges av en mycket fascinerande drömlik ljudbild. En oerhört fin produktion som mycket mycket långsamt klingar ut på slutet (mycket snarlikt det slut på plattan som Steven Wilson har på sitt mästerverk ”Grace of drowning” från förra året).

Slutsats: Ännu en mycket fin platta från Anathema som nästan når samma höjder som mästerverket ”We’re here because we’re here”! Rekommenderas varmt!

www.myspace.com/weareanathema

www.anathema.ws

www.facebook.com/weareanathema

Betyg: 8 av 10    

Karl-Göran Karlsson