|
Tyskarna i InVertigo
albumdebuterade 2010 med Next Stop Vertigo. Debuten fick överlag
bra kritik och nu är det dags för uppföljaren Veritas att få sin
dom. För mig är InVertigo en helt ny bekantskap och jag har
låtit Veritas snurra ett antal gånger för att skaffa mig en
rejäl uppfattning om den.
Min spontana tanke var
att bandreceptet bygger på en stor dos Alan Parsons Project
kryddat med ett uns Dream Theatre. För de som har vett att
uppkatta progressiv rock så framstår väl bandet, efter sådan
beskrivning, som en våt dröm. Tro det eller ej, efter ett antal
genomlyssningar så vidhåller jag mitt första omdöme. Vill då
snabbt påpeka att jämförelsen gäller framförallt som en
genrebeskrivning snarare än ett betyg på bandets färdigheter och
den musikaliska kvalitén.
Men visst är det bra. Av
plattans sju låter så håller de flesta en hög klass. Med
låtlängder på runt åtta minuter så bjuder bandet på ambitösa
arrangemang med varierande teman och snygga passager. Inte minst
i avslutande ”The Memories Of A Mayflower” som under sina nästan
22 mintuter bjuder på en odyssé av nästan allt som hör genren
till.
I stort sett så är
InVertigo med Veritas en mycket glad ny bekantskap som säkert
kommer att få en hel del speltid framöver. Får jag önska något
för en eventuell tredje platta så är det föjande:
Vässa låtarna något ytterligare. Det är snyggt och bra på alla
sätt och vis, men i längden så riskerar det att bli aningen
snällt. Mitt tips är helt enkelt att öka på receptet med en
aning större dos av Dream Theater. Men som sagt, det låter
riktigt bra nu också.
www.invertigo.de
7/10
Eric Eklund
|
