|
Sångaren Danny Vaughn sjöng på bandets två första plattor från
1991 och 1994 och det är denna sättning som nu gör comeback
efter 18 år!
Även om jag sett namnet då och då har jag aldrig lyssnat på dem
tidigare. Nu vet jag att de droppades av sitt skivbolag redan
efter första plattan men lyckades signa ett nytt kontrakt inför
andra plattan. Därefter insjuknade Dannys fru i cancer och han
lämnade bandet. De gav ut en platta med sångaren Steve Augeri
1995 men tyckte att soundet gick för mycket åt Journey-hållet.
Mycket riktigt blev Steve senare också Journeys sångare under en
period. Sedan dess har det bara släppts två skivor med live- och
demomaterial. Så trots att det gått 21 år sedan debuten är det
bara fjärde studioplattan som nu släpps!
Inför denna recension har jag lyssnat in mig på de två första
plattorna och hör ett mellanbra band som låter lite som Nelsons
debutplatta kryddat med lite moderna countryinfluenser. Det
låter bra och onekligen amerikanskt.
Hur låter nya skivan då?
En ogenerad hyllning görs till Doobie Brothers i låten ”Let this
one slide” med sin oh-uuh-oh-början som får en att direkt tänka
på ”Listen to the music”. ”Battle lines” skulle kunnat vara
hämtad från en absolute country-skiva rakt av. Rock blir det
framförallt i inledande ”Faithless” som är riktigt bra. Även i
”Sound off” blir det lite tuffare toner. ”Love to Love” med sitt
akustiska driv gillar jag också. ”Monday” låter som ett perfect
match mellan melodiös hårdrock och modern country. Därmed så
kanske de har mer tajming med sin musik idag än de hade när det
begav sig. Tänk bara på Kid Rocks framgångar!
Personligen tycker jag att denna skiva är genomgående bra med
några toppar!
www.tyketto.de
7 / 10
Peter Dahlberg
|
