|
|
Varför skall man göra det svårt för sig? Det känns lite som Jack
White har ställt sig själv den frågan för i ärlighetens namn så
har hans senare projekts alla olika album känts aningen
krystade. Nu när hans första soloalbum ser dagens ljus så får vi
ta del av den Jack White som vi lärt oss att känna igen genom
åren vilket betyder en smältdegel av rock, blues, pop och lite
gospel och soul. Många kommer att jämföra ”Blunderbuss” med hans
tidigare bedrifter i The White Stripes och visst finns det
ylande gitarrer och Whites patenterade distinka melodislingor
även här. Men nu är det mer piano, mjukare kanter och väldigt
mycket mera jordnära än vad det var i The White Stripes.
Framförallt så ”slipper” vi syster Meg Whites kantiga trumspel
vilket är ett plus. Hennes udda trumspel funkar ypperligt i
deras gemensamma band men på ”Blunderbuss” är det så mycket
känslor, färger och smakfylla partier att det är tvunget att ha
ett mer nyanserat trumspel.
Det spretar en aning och vi kastas mellan rivig rock, gammal
hederlig rythm’n’blues, smäktande Nashville-toner, smutsig
rotrock och snygga folkballader så ibland kan det kännas aningen
osammanhängande. Men det ger även variation och Whites sinne för
robusta och speciella melodier gör att det ändå hänger ihop på
något sätt. Dock känns en del kompositioner ofärdiga och tretton
spår är minst två för mycket för att helheten skall hänga ihop.
Men ändå när jag lyssnar på ”Blunderbuss” så är det bara en sak
som poppar upp i skallen på mig och det ”fan va cool musiken
är”. Det roliga är också att det känns som Jack White är på rätt
stig mot att hitta hem rent musikaliskt och kan han bara spinna
vidare på det vi hör här på ”Blunderbuss” så kan vi nog få se på
storverk i framtiden. ”Blunderbuss” duger dock mer än väl i
nuläget och gillar man Jack White så finns det inget att tveka
på utan det är bara att införskaffa härligheten.
http://jackwhiteiii.com
http://www.facebook.com/jackwhite
Betyg: 8/10
Ulf Classon
|
|
