|
Sedan debuten 2000 så har
Joe Bonamassa, om man inkluderar live-plattor, i runda slängar
släppt ett album per år. Lägg till till detta också samarbetet
med Beth Hart, de två plattorna med ”supergruppen” Black Country
Communion samt diverse andra gästspel så blir det ganska tydligt
att vi pratar om en produktiv herre.Under förvandlingen från en
rundkindad slyngel med draperilugg, till en kostymkädd elegant
har han på drygt tio år blivit ett aktat namn inom branschen.
Trots att han kanske
främst ses som en bluesman så bjuder han oftast på så mycket
mer. Allt från mandolinbasreade folklåtar, via klassisk blues
till blytunga riffbaserade alster som doftar en aning Led
Zeppelin. Det är just den här dynamiken som gör att jag
personligen tycker att Joe Bonamassa står i en klass för sig.
På nya, Driving Towards
the Daylight, fortsätter han på den inslagna vägen. Om det beror
på att jag fått en överdos Bonamassa och därmed höjt kraven vill
jag låta vara osagt, men faktum är att jag inte riktigt fallar
pladask för den nya plattan. Musikaliskt så är det precis som
det ska vara. Med en rytmsektion bestående av Anton Fig och
Carmine Rojas så sänns det tryggt. Lägg därtill ytterligare en
suverän insats vid mixerbordet av Kevin Shirley och allt borde
vara på topp.
Tyvärr tror jag att det
är lite för mycket kostym och för lite slitna jeans över
soundet. Jag saknar lite klös i gitarren och skit under
naglarna! Ett par spår liknande monstertunga ”Black Lung
Heartache” och kanske ”The Hard Way” hade känts oerhört
uppfriskande i sammanhanget.
Mitt omdöme blir att
Driving Towards the Daylight är ett rejält hantverk som de
flesta musiker skulle kunna mörda för att få ha i sitt CV. När
det gäller Joe Bonamassa så ser jag den som en helt ok platta
men inte mer.
www.facebook.com/JoeBonamassa
http://jbonamassa.com
Betyg 6/10
Eric Eklund
|
