|
De norska progmetallarna säger att denna skiva ska vara mer
dynamisk och melodisk än sina två föregångare. Hmm, låt
oss se efter lite närmare.
Jovars, skivan känns genomtänkt och är snyggt komponerad.
Låtarna passar ihop och bildar en enhet så en bock i kanten på
det. Det varieras friskt mellan adagio och allegro så dynamiken
finns där. Melodierna är dock lite knepigare att urskönja.
Alltför ofta låter de som brötig eurovision-metal från
öststaterna. De trista hackiga gitarriffen som återkommer genom
större delen av plattan är utan variation och fantasi. Trummisen
har dessutom en enerverande förkärlek till sina cymbaler som
ibland bara blir för mycket. I alla fall för mina öron.
Men i låten ”I am” händer något. Plötsligt känner jag mig hemma.
Här har vi en riktig låt med sångharmonier och allt. Nu har vi
något att utgå ifrån.
”Burn after reading” är också underhållande med inslag av både
skönhet och kakofoni.
Avslutande ”Last goodbye” har även den många ljuspunkter och är
den jag gillar bäst på hela skivan trots sina 10:20. Den börjar
som om killarna influerats av Daft Punks filmmusik till TRON
vilket känns roligt då jag tyckte om just den filmmusiken. Det
övergår i ett snyggt gitarrintro i Steve Howes anda. Refrängen
är även den stark och melodisk. Dynamik är bara förnamnet i
detta epos. Jag uppskattar även den sköna ”Jon Anderson i
Nangijala”-känslan man får i slutet av låten. Överraskande och
stämningsfullt!
Trots den starka upphämtningen på slutet är detta inte en skiva
som känns helgjuten att lyssna på. Den är godkänd men inte klart
godkänd.
www.circusmaximussite.com
www.facebook.com/circusmaximusband
5,5 / 10
Peter Dahlberg
|
