|
|
När Leif Edling äntligen lyfter fram orgeln och samtidigt
släpper loss sina Black Sabbath-influenser fullt ut – då är det
slut. Efter “Psalms for the Dead” får vi ingen mer ny musik med
Candlemass i albumformat. Detta är faktiskt smått tragiskt med
tanke på att den avslutande albumtrion (denna skiva inräknad) är
bandets absolut bästa och jämnaste. Men låt oss inte gräva
graven ännu för bandet kommer att leva vidare på livescenen och
”Psalms for the Dead” tål många fler lyssningar innan det är
dags att byta skiva i stereon. Precis som med sina två närmaste
föregångare, ”King of the Grey Islands” (2007) och ”Death Magic
Doom” (2009), så tar det mig en ansenlig tid att komma ”Psalms
for the Dead” in på skinnet. Det är bara en fördel dock för
låtarna växer till sig på ett annat sätt och helheten blir
starkare känns det som. Än en gång är det välhängt doomfläsk
bandet bjuder oss på med de blytunga och släpiga riffen i
förarsätet. Men det finns så mycket mer och tack vare några lite
tempostarkare låtar så får dom till en fin dynamik och med de
lite längre spåren så får dom till en härligt episk känsla.
Precis som vanligt med Candlemass kan man kanske säga för dom är
mästare på doom metal och få, om någon, kan mäta sig med dom.
Det jag uppskattar mest med detta nya album, som jag snuddade
vid inledningsvis, är den mer framträdande rollen för orgeln som
till och med föräras ett solo. Det ger ännu mer tyngd till
musiken samtidigt som det även ger ett större djup och sen låter
det ju så förbannat bra om en hammond också!
Det som går att anmärka på är att den andra halvan på skivan
inte är lika stark som inledningen men det är inte lätt att
övertrumfa den fyrklöver som startar hela rasket. ”Prophet” är
en hårt slående låt som sparkar igång allt perfekt innan ”The
Sound of Dying Demons” tar vid med en löjligt stark refräng.
Kommer du inte på dig själva att nynna på ”Iron Man” efter att
ha hört denna låt då har du dålig koll på din musikhistoria. Sen
kommer ”Dancing in the Temple (of the Mad Queen Bee)” som jag
tycker är en av bandets bästa låtar på mycket länge. Men det kan
bero på att den är lite kortare och snabbar än vad man är van
vid att bandet brukar bjuda på. Den raka motsatsen kommer i form
av ”Waterwitch” därefter. Detta kan vara en av de ondaste
låtarna bandet har plitat ihop och det tungt släpiga och
olycksbådande mörker som omger hela skapelsen är nästan lite
skrämmande. Efterföljande låtar är inte mycket sämre men når
alltså inte upp i riktigt samma nivå men faktum är att jag
efteråt kommer på mig själva att ha melodin från ”Psalms for the
Dead” rullandes i huvudet långt efter att skivan tagit slut.
Även ”The Killing of the Sun” är ett starkt kort och
avslutningen med ”Black as Time” passar perfekt in med sin
oroväckande klämtande klocka. Det finns alltså inte mycket som
faller bort från kvalitetsstegen här inte.
Att sångaren Robert Lowe nu får lämna bandet efter tre skivor
klagar jag inte heller på för även om han har gjort ett
fantastiskt jobb i studion så är han ingen av mina
favoritsångare. Det är däremot Mats Levén (Krux) som nu skall
sköta den vokala biten på de närmaste spelningarna och jag har
redan blöta drömmar om hur (ursäkta språket) jävla mycket bättre
de redan jävligt bra låtarna kommer att bli med honom på sång!
Hur som helst är det inte det denna recension handlar om utan om
svanesången ”Psalms for the Dead”. Det är bara att konstatera
att det är synd att det tar slut nu när bandet äntligen har
hittat rätt spår och släpper det ena löjligt stabila albumet
efter det andra men dom slutar i alla fall med flaggan i topp.
www.candlemass.se/candlemass
Betyg: 8/10
Ulf Classon
|
|
