|
|
En titel kan
knappast vara mer talande. Efter att ha återknutit till
gitarristen Herman Franks debutalster ”Loyal to None” (2009) och
sedan dragit igång uppföljaren ”Right in the Guts” så upptäcker
jag en märkbar skillnad. Omslaget på Accept-gitarristens debut
föreställde ett tyglat och munkavelförsett monster vilket också
speglade känslan jag fick av musiken. Det var inte dåligt men
det kändes aningen opersonligt, ojämnt och återhållsamt. Samma
monster har nu på uppföljaren slitit sig loss och visar upp ett
furiöst och våldsamt humör vilket passar musiken ypperligt. Det
är ettrigare, kraftfullare och mer ”in-your-face” nu än på
debuten och kvalitetsmässigt har den gode Frank tagit ett rejält
kliv upp på stegen. Att det osar Accept om alltihopa är inte så
konstigt och flertalet av riffen och låtarna hade hans huvudband
utan tvekan kunnat använda sig av med ett positivt resultat. Han
erbjöd sina Accept-kollegor samtliga låtar på detta album innan
dom gick in i studion för att följa upp den lysande ”Blood of
the Nations” med ”Stalingrad” men dom bestämde sig för att
skriva allt från grunden. Ett bra beslut tycker jag, för inte
bara är ”Stalingrad” ett fantastiskt album, vi fick även en
kanonplatta under namnet Herman Frank! Materialet på ”Right in
the Guts” pendlar mellan fartfylld dubbelkagge-heavy metal och
mer tunggungsmellantemporiffande dito. Det är riffigt,
melodistint, refrängstarkt och i svensken Rick Altzi (At Vance,
Thunderstone) har han hittat en mer passande sångare än Jiotis
Parachidis som lade sången på debuten. Jiotis gav musiken en
bluesigare David Coverdale-känsla, vilket inte alls var fel då
han är en riktigt bra sångare, men Rick har en kraftfullare och
mer heavy metal-anpassad röst vilket passar in bättre.
“Right in the Guts” är förmodligen en platta som kommer att
falla in i obskyritetens tunga mörker på grund av att den inte
får den backup som den förtjänar samt att genren inte är
speciellt megastor. Jag tycker det är synd för här har vi en
fantastisk platta för alla oss som gillar vår heavy metal tysk,
fartfylld, riffig och aningen klichéfylld. Detta är en platta
att hiva bira till samtidigt som det rycker i den knutna näven
och allsången sällan är långt borta. Eller så är det bara jag
som är svag för denna sorts heavy metal och således faller
pladask för Herman Frank och hans härliga riffande.
www.hermanfrank.com
Betyg: 8/10
Ulf Classon
|
|
