|
|
Den första skillnaden är att man inte hör
några applåder. Förstås. Rick Wakemans nyinspelning av
klassikern "Journey to the Centre of the Earth" är ju inspelad i
studio, och inte live som 1974-originalet. Den andra skillnaden
man hör är att berättarrösten hastar igång på stubben. Detta är
bra, för då får vi bakgrunden, då sugs vi in i Jules Vernes
berättelse. Tredje skillnaden är att första gängse låten, den
dramatiska "Journey's Dawn" sjungs av en kvinna och inte en man.
Eller ta "The Hansbach" där elgitarrerna dubblerats och givits
sådan tyngd att vi krafsar på hårdrockens domäner. Så nog finns
det skillnader, allt. Ja, nämnda låttitlar existerade
överhuvudtaget inte 1974, då man halvt utan upphovsmannens
vetskap godtyckligt delade in verket i fyra större segment. Ännu
en differens är albumets längd. Då, för länge sedan, tvangs
fantomkeyboardisten - då som nu exmedlem i Yes - anpassa sitt
skapande efter rådande LP-begränsningar. Här hör vi faktiskt "Journey"
i hela den proppfulla prakt Wakeman en gång föreställt sig sitt
verk.
...fast den allra mest iögonfallande
skillnaden är kanske ändå den massiva tidning som medföljer.
Tidningen innehåller en rejäl intervju med lustigkurren Wakeman,
alla hans karriärsskeden presenteras och så får vi en diskografi
där album efter album beskrivs i detalj. Nej, inte alla de över
70 skivor mannen släppt enligt Wikipedia, men de album som med
visst fog kan ses som hans viktigaste. Läsningen vattnar munnen
och jag blir i albumets anda enormt sugen på att utforska.
Historien bakom den här nya versionen av
”Journey to the Centre of the Earth” är smått osannolik.
Orkesternoterna hade varit försvunna i årtionden när de
plötsligt dök upp i ett paket med posten. Ett minutiöst
restaureringsarbete tog vid, påminnande om det som återuppväckte
Jon Lords ”Concerto for Group and Orcehstra”, och det var
faktiskt Lords död ifjol som kickade igång Wakemans vilja att en
gång för alla färdigställa ”Journey”, så som verket var tänkt.
Tack Jon, där uppe på molnet!
8/10
Daniel Reichberg
|
|
