|
|
På sitt tredje soloalbum ”Impermanent resonance”
spinner Dream Theater-vokalisten James LaBrie vidare på det
framgångskoncept som startades på föregångaren ”Static impulse”
–2010. Precis som förra gången bygger plattan på det samarbete
som då utvecklades / förfinades tillsammans med gamle
samarbetspartnern, keyboardisten Matt Guillory. När ”Static
impulse” åkte på i cd: n första gången trodde jag först att jag
fått fel platta i affären då det lät så totalt olikt mot vad jag
hade förväntat mig. Annorlunda men så jävla bra! Progressiv
melodisk ”Gothenburg-metal” av ädelt snitt. Detta hårdare och
betydligt mer aggressiva sound var till stor del även svenske
trummisen Peter Wildoers (Darkane) förtjänst, då han starkt
bidrog till den lyckade helheten med sitt tekniskt drivna
trumspel samt genom sina utsökta vokala insatser.
Inför släppet av ”Impermanent resonance” verkar
det som om LaBrie har försökt kopiera hela det lyckosamma
samarbete som resulterade i förra utgåvan, med exakt samma
bandmedlemmar och med samma producent / tekniker. Resultatet
känns vid de första genomlyssningarna mycket angenämt, där man
har lyckats klona det sound och den känsla som fanns på ”Static
impulse”. Inledande ”Agony” är ett lysande förstaspår med
sitt snabba tempo, med riktigt tungt och aggressivt spel från
hela bandet. Italienske gitarristen Marco Sfogli har ett skönt
och tekniskt drivet spel både i komp och solon, och när han och
Guillorys duellerar med varandra lyser kvaliteten igenom mycket
tydligt. Kontrasterna mellan LaBries ganska tama men snygga
röst, och Peter Wildoers rytande stämma är riktigt coola. Samma
upplägg återfinns på flera av plattans övriga spår: ”Undertow”,
”Slight of hand”, ”I got you”, ”Letting go”
och den snabba och ösiga ”I will not break”. Dessa spår
får absolut ses som de bättre, men där även den lugna och vackra
och samtidigt rejält tunga ”Back on the ground” hör till
plattans absoluta höjdpunkter. Produktion / mixning / mastring
av plattan har skötts av Jens Bogren i hans Fascination Street
Recordings, och det märks direkt att det är riktigt bra gjort
med ett kraftfullt och fläskigt sound, och med en snygg och
tydlig balans mellan instrumenten.
LaBrie har en fantastisk
känsla och inlevelse i sin röst som kommer fram på ett kanonbra
sätt i de flesta låtar, och detta i kombination med de brutalare
inslagen och den fläskiga produktionen borde succén vara given.
Tyvärr inser jag efter ytterligare några genomlyssningar att
vissa spår på skivan tenderar att bli alldeles för insmickrande,
utstuderade och lite ”väl” snygga i arrangemang och upplägg. Då
låter ”Impermanent resonance” alldeles för mycket ”radiometal”
och man kommer att tänka på band som Dead By April, Amaranthe
etc, vilket sänker helhetsintrycket en del. Totalt sett är
plattan ändå ett riktigt coolt och välljudande alster som
definitivt inte skäms för sig, men där helheten ibland känns
lite för tillrättalagd och lite för tam. Detta gör att den känns
lite för ojämn för att fullständigt gå hem hos mig och därigenom
rendera ett riktigt toppbetyg.
www.jameslabrie.com
www.myspace.com/officialjameslabrie
www.facebook.com/officialjameslabrie
8 / 10
Staffan Vässmar
|
|
