|
Not a Good Sign är
ett nytt projekt på italienska skivbolaget AltrOck – ett bolag
som startades 2005 med ambitionen att föra fram italiensk
underground musik i en mängd olika stilar. Detta nybildade band
kan sägas spela rätt så avancerad avant-garde musik med kraftiga
influenser från 70-talets klassiska progmusik.
Bandet består av
Paolo ”Ske” Botta (keyboards) och Francesco Zago (gitarr) med
tidigare förflutet i band som Yugen och Ske. Ytterligare musiker
är basisten Gabriele G. Colombi, sångaren Alessio Calandriello
och trummisen Martino Malacrida. Gästmusiker är även Maurizio
Fasoli (piano), Sharron Fortnam (sång) och Bianca Fervidi
(cello). Ambitionen har varit att skapa en ny mustig blandning
baserad på gamla progressiva influenser. Och det får jag
verkligen säga att man lyckats med. Här finns massor med typiska
inslag från 70-talsprogmusiken men förpackat på ett väldigt
modernt och spännande sätt. Det här är inte lätt-lyssnat men
oerhört spännande. Lyssna exempelvis på inledningsspåret ”Almost
1” som påminner starkt om de avantgardistiska kompositionerna
från King Crimson, Genesis men inte minst också från Änglagård
och Anekdoten. Alltså, har du dina preferenser här så får du
absolut inte missa denna skiva.
Men plattan
innehåller inte bara ”konstrock”, här finns också de undersköna
melodierna och harmonierna som också var kännetecken för
exempelvis band som Genesis och Änglagård. Ett bra exempel är
”Almost 2” som i fråga om komplexitet verkligen är motsatsen
till ”Almost 1” men som ändå är så där underbart bra att man
liksom bara ryser. Lika skönt är det helt instrumentala spåret
”Making stills” vars första del är så vackert att man bara
häpnar. Sanslöst fina mellotron-flöjter och övriga
keyboard-toner.
Men det absolut
bästa spåret är titelspåret på plattan (spår 3) som har ett
väldigt dramatiskt upplägg och som leker frenetiskt med
harmonier och disharmonier om vartannat. Urtjusiga orgeltoner
och mycket, mycket bra sång från Alessio. Nåt annat som jag
gillar här är det inspirerande trumspelet från Martino och som
driver på den här låten nåt enormt. Lyssna exempelvis på det
magnifika slutet på låten där trummisen driver upp intensiteten
rejält. Det här är verkligen inte lättlyssnat men ger man sig
tid så märker man att det här är riktigt bra.
Övriga låtar
håller också hög klass och man slås framförallt av den oerhörda
variationen i låtarna. Exempelvis i ”Witchcraft by a picture”
som inleds med ganska traditionella rocktoner men så övergår
låten närmast i något som liknar en irländsk folkvisa med
alldeles utomordentlig sång av Sharron. För att ögonblicket
därefter övergå i ett instrumentalt parti med helt undersköna
harmonier baserat enbart på gitarr och xylofon som sen avslutas
med lite mer intensivare tongångar. Här gillar jag också
trummisens insats med lite modernare trumarbete som mer gränsar
till det man brukar höra från elektronisk musik eller ”drum’n’bass”.
Funkar jättebra i det här sammanhanget. Och allra sist ett kort
men underbart parti med cello från Bianca. I sanning ett
mästerligt Artrock-stycke. Måste även nämna att cellon kommer
tillbaka i det absolut sista spåret ”Afraid to ask” – underbart
vackert spelat.
Det enda som
avhåller mig från att ge högsta betyg för denna platta är det
något bleka näst sista spåret ”The deafening sound of the moon”
som inte riktigt håller samma höga klass. Men det här är
verkligen en platta som jag absolut måste rekommendera. Det här
är en sensationellt bra release som rent av gör anspråk på
topp-placeringarna i år inom Artrocken.
www.facebook.com/notagoodsign
Betyg:
9/10
Karl-Göran Karlsson
|
