|
Knappt ett år
efter plattan med Mikael Åkerfeldt (Storm Corrosion) och bara
ett och ett halvt år efter senaste mästerverket “Grace for
drowning” kommer nu nästa soloplatta från Steven Wilson. Denna
gång är det ett gäng skräckhistorier som ligger till grund för
plattan och vi serveras sex långa låtar som totalt klockar
någonstans runt 50 minuters speltid (ganska optimalt för
vinylversionen).
Jag vet inte
speciellt mycket om det nya verket mer än att det jobbades fram
mellan januari och juli förra året och att själva den slutliga
inspelningen skedde i september i Los Angeles. Producent är
ingen mindre än den legendariske Alan Parsons. Steven har samlat
ett gäng stjärnmusiker kring sig: Guthrie Govan (gitarr), Nick
Beggs (bas), Marco Minnemann (trummor), Theo Travis
(saxofon/flöjt) och Adam Holzman (keyboards). Vad jag förstår
(eller hoppas!) är det också samma gäng som han sen ger sig ut
på världsturné med och där bland annat Stockholm begåvas med en
spelning 16 mars (i Filadelfiakyrkan).
Det här var en
platta där man mycket snabbt insåg den höga klassen på verket.
Och för dem (inkluderande mig själv) som gillar Stevens nyvunna
fascination för 70-talets progmusik (vilken genomsyrade ”Grace
for drowning”) så är plattan en helt naturlig fortsättning in på
samma stig. Det är klassiska prog-toner som serveras med mycket
mellotroner (men glädjande nog även mycket av äkta orkestrala
inslag) kryddad med en rejäl dos jazz och fusion. Men här finns
även lugna sköna låtar som påminner om några av Porcupine Trees
klassiker från 90-talet. Något som är speciellt kul är att man
anar en icke föraktlig del inspiration från den svenska
progrockscenen: Opeth/Mikael Åkerfeldt (naturligtvis) men även
tydliga likheter med band som Karmakanic och Agents of Mercy
(speciellt tänker jag på det lite jazziga upplägget emellanåt
anfört av Marco Minneman och Nick Beggs samt även det
inspirerande klaviaturspelet från Adam Holzman à la Lalle
Larsson). De lite tuffaren tongångarna finns här och där men är
väldigt tillbakahållna ändå.
Låtarna är väldigt
olika i sin karaktär och förtjänar var och en några ord:
Spår 1 ”Luminol”:
Steven drar igång direkt med en mycket jazzigt svängig låt där
bas och trummor driver på rejält. Jag kom att tänka på
Karmakanic och Jonas Reingold direkt när jag hörde det fina
basspelet och även i övrigt så känns låten som något som
Karmakanic eller Opeth mycket väl skulle ha kunnat snickra ihop.
I vilket fall, första hälften av låten är i alla fall helt
underbart jazzigt svängig. Rätt djärvt faktiskt för som första
låt är det nog inget som kanske drar de stora massorna till sig.
Men i det här avseendet struntar Steven fullkomligt i vad som
annars skulle kunna vara taktiskt vad gäller inledningslåten (så
gör bara den musiker som har bra självförtroende!). Efter
ungefär halva låten lugnar stämningen ner sig och det blir så
där underbart harmoniskt med stämsång och akustiska gitarrsound
och underbara flöjtpartier från Theo Travis. Efterhand kommer
även Adam Holzman in med underbart fint spel på piano. Nära
slutet får vi höra de klassiska tunga mellotronstråkarna och
körerna dra på (helt ljuvligt!) för att sedan följas av ett
intensivt slutparti med rejält driv i samtliga instrument, inte
minst härligt saxofon-spel av Theo Travis. En underbar låt –
snudd på mästerverk!
Spår 2 ”Drive home”:
Även denna låt har potential att bli en riktig klassiker men nu
i kategorin lugna ballader. Jag tänker på klassiska Porcupine
Tree-låtar som exempelvis ”Stranger by the minute” och ”Stop
Swimming” från Stupid Dream-plattan. Den här låten är kanske
ännu mer ’soft’ med mycket mera stråkar och akustisk gitarr.
Notera de starka influenserna från Opeth/Mikael Åkerfelt i
inledningen (nästan lite nordisk folkmusikkänsla) och
framförallt i mitten av låten (är det rentav Mikael som
spelar???). I vilket fall som helst – det här en låt som gör att
man ryser av välbehag av alla harmonier! Måste höras! Urläckert
gitarrsolo på slutet till ackompanjemang av stråkar och
mellotronflöjter.
Spår 3 ”The Holy
Drinker”: Här kastar vi oss tillbaka stilmässigt till samma
kategori av musik som inledningslåten. Väldigt svängigt och
fräscht. Mycket blås i både naturlig form (saxofon) och
mellotrondito, tunga orgeltoner och härligt spel på trummorna av
Marco Minneman. Vansinnigt härliga partier med kombinerade
mellotronkörer och lite tyngre gitarrer. Sen måste jag säga att
den avslutande delen av låten är något alldeles sensationellt
bra. Här får låten en helt annan karaktär och man förstår
verkligen att temat är skräckhistorier. Riktigt dova och läskiga
stämningar målas upp och allt fullbordas när vargarna plötsligt
börjar yla i flock. Genialt!
Spår 4 ”The Pin
Drop”: Efter en lugn akustisk inledning så får vi i denna låt
höra flera riktigt intensiva partier med snabb takt och massivt
ös med i princip allt vad som finns med i instrumentartilleriet.
Och med en Steven i högform i de höga sångregistren. Låter
faktiskt väldigt mycket tidiga Porcupine Tree.
Spår 5 ”The
Watchmaker”: På detta album finns faktiskt inte en enda svag låt
och skall jag plocka ut en favorit så är det kanske ändå denna
låt. Här finns framförallt stämningar som för tankarna till det
vackraste som en gång i tiden framfördes av duon Simon and
Garfunkel på 60-talet. Här är det absolut lika melodiskt och
stämningsfullt – och näst intill lika fin stämsång som de nyss
nämnda. Återigen får man också oerhört mycket Opeth-känsla i
musiken någon minut in i låten. Det är nästan anmärkningsvärt
hur mycket som Steven plockat upp i sitt samarbete med Mikael
genom åren. Det absolut vackraste kommer i mitten av låten när
gitarr och flöjt spelar samman och plötsligt ansluts av en
härlig mellontronstråke och fin stämsång. Så småningom känner
man också vissa vibbar från Genesis och Big Big Train (samma
fina användning av flöjt) i verket vilket sannerligen inte gör
saken sämre. Efter fint spel på piano så avslutas sen låten lite
mer intensivt med dova mellotronstråkar och lite tyngre
gitarrer. Här får också Marco Minneman gå rejält bärsärk på sina
trummor. Maffigt! Det här är ett riktigt mästerverk!
Spår 6 ”The Raven
That Refused To Sing”: Plattan avslutas alltså med titellåten.
Inleds med stråkar och piano och efterhand finstämd sång av
Steven. Lite oväntat kommer så ett litet parti med modern
röstförvrängare (’vocoder’) vilket låter spännande här. Men mest
framträdande på denna låt är stråkarna (äkta vara) som ibland
ligger tungt i bakgrunden men ibland också spelar huvudtemat som
solist tillsammans med gitarr. Överhuvudtaget får jag starka
associationer till tidiga Porcupine Tree men även till band som
Radiohead och Sigur Ros. Mycket vackert är det i alla fall.
Man kan till slut
konstatera att vi mellotron-nördar verkligen får full valuta för
pengarna på denna platta. Mellotron-stråkar och körer används
flitigt liksom de klassiska flöjttonerna. Men vad som är så
häftigt är att Steven nu börjat växla mellan riktiga stråkar och
mellotron-stråkar och ibland kör han rent av med båda samtidigt.
Man kan också konstatera att trots det faktum att han har
tillgång till Theo Travis på flöjt så kör han ändå massor med
mellotronflöjt (lyssna på ”Luminol så förstår ni). Helt enkelt
för att detta ljud är så speciellt. Ett annat exempel är när han
plötsligt lägger in en mellotronstråke tillsammans med sången
och flöjten i den lite Simon and Garfunkel-inspirerade partiet
av ”The Watchmaker”. Trots det lite orena stråkljudet så är det
så otroligt effektfullt.
Sammanfattningsvis
kan man bara säga som Roy i TV-serien macken (till tanten som
skulle köpa en video till sitt barnbarn): ”Den här rullen har
allt!”. Det är bara att konstatera att Steven Wilson just nu
sätter själva ribban för vad som är möjligt att göra inom dagens
prog- och artrock. Det här är ett sanslöst bra album som
definitivt kommer att kandidera för titeln som 2013 års bästa
platta. Känns märkligt att konstatera detta redan nu men så är
det. Det här blir svårslaget.
www.facebook.com/StevenWilsonHQ
Betyg: 10/10
Karl-Göran Karlsson
|
