|
Brittiska progbandet Haken har genom nya plattan “The Mountain”
kommit fram till sitt tredje fullängdsalbum i karriären. När
första utgåvan ”Aquarius” släpptes 2010 rosades den enhälligt av
media och angavs av åtskilliga websiter och tidningar som detta
års absolut bästa platta. När efterföljande plattan ”Visions”
släpptes året efter kändes det som om bandet hade haft för kort
tid på sig för att skriva nytt material, vilket gjorde att
plattan inte nådde upp till samma höga nivå. Den var absolut
inte dålig på något sätt,men kändes ändå lite tam och
intetsägande jämfört med debuten. Nu har det nästan hunnit gå
två år ytterligare och Haken är tillbaka med ett rykande färskt
och förhoppningsvis högintressant album.
Det som gjorde ”Aquarius” till en så makalöst bra platta var
enligt min mening att bandet lirade en musik som kändes ny och
fräsch. Det fanns också en så stor bredd och idérikedom i
musiken vilket gjorde att plattan faktiskt kändes lite
banbrytande. Själv var jag vid denna tidpunkt mäkta trött på
alla de progmetalband som försökte låta som Dream Theater,
Symphony X, mfl utan att åstadkomma något annat än halvdana
replikor. Haken kom således som ett mycket välkommet nytt inslag
på progscenen. Som lyssnare kastades man på ”Aquarius” fram och
tillbaka mellan lugna vackra och harmoniska avsnitt, för att i
nästa stund överraskas av hiskeligt avancerade Dream
Theater-liknande instrumentala passager. Jazziga avsnitt med
klart udda harmonier korsbefruktades med oväntade turer och
vändningar med Meshuggah-tyngd. Allt så extremt skickligt
framfört av dessa unga musiker, så att det kändes som om de
knappast hade några som helst begränsningar spelmässigt.
Haken är efter den tidigare nämnda inte fullt så lyckade
”Visions”, tillbaka med en ny platta i nära på ”Aquarius”-klass.
Här finns alla de tidigare nämnda inslagen, plus att man
ytterligare har förfinat låtskriveriet, arrangemangen och inte
minst sångprestationerna. I inledningen på ”Cockroach king”
sjunger bandet på samma kluriga sätt i stämmor mot varandra som
bland annat Gentle Giant och Spock´s Beard har gjort sig kända
för. Generellt sätt upplever jag att det finns en stor
experimentlusta och lekfullhet hos dessa fantastiska musiker som
klart återspeglar sig i musiken. Om man ska kategorisera eller
genrebestämma Hakens musik så ligger progmetalgenren ganska nära
till hands. Men på ”The Mountain” känns det aldrig som om det är
teknik,odd timing och taktbyten som är det primära utan den
bärande melodin känns viktigast. Ett lysande exempel på detta är
låten ”Falling back to earth” som helt klart innehåller alla
tidigare nämnda faktorer, men som också adderar lekfulla inslag,
jazzharmonier, stämstång och en massiv tyngd. Man skulle lätt
kunna tro att alla dessa musikaliska ingredienser skulle skapa
ett splittrat helhetsintryck, men så blir aldrig fallet med
Hakens musik då allt sammanfogas på ett så subtilt och just
progressivt sätt. Här finns också låtar av inte fullt så
avancerat slag som förstaspår ”The path” och avslutande
”Somebody”, där störst fokus har lagts på känsla,
arrangemang, timing och de riktigt bra sånginsatserna.
Det som tilltalar mig mest i Hakens musik är nog den
oförutsägbarhet som hela tiden finns med, och där man faktiskt
blir positivt överraskad av vad som kommer emot en genom
högtalarna. Som helhet är Haken – ”The Mountain” en så extremt
bra platta att man nästan når upp till första plattans nivå, och
där det där nästan bara känns som en petitess i sammanhanget.
www.hakenmusic.com
www.myspace.com/hakenmusic
www.facebook.com/hakenofficial
9 / 10
Staffan Vässmar
|
