|
Jamen, detta var ju inte så pjåkigt! Tänk en dos
Ac/Dc med AOR-vibbar så kanske ni kan få till något som liknar
kanadensiska Coney Hatch.
Inte sen Krokus härjade på 80-talet har jag hört
ett band använda Ac/Dc-formeln bättre. Jag går igång på detta
helt. Kanske ska tillägga att jag i min ungdom var svårt Ac/Dc-beroende.
Oavsett om ni har detta syndrom eller inte så är
det lätt att ta detta band och denna skiva till sig. Om Rose
Tattoo står för det själfulla och Krokus för det bluesiga så får
Coney Hatch stå för det popiga. En touch av Kansas och Styx kan
höras också. Kanske framförallt i avslutande ”Holding on”.
Annars fastnar jag för inledande ”Blown away” som får mig att
Angus-headbanga direkt.
”The devil you know” är en annan skön boogie-sak
som sen förvandlas till något som Sammy Hagar kunde ha gjort på
70-talet. Svängigt!
”Boys Club” är också en mycket stark låt och även
mer suggestiv än de övriga.
Det finns en eller två svaga spår för mycket för
att betyget ska bli genomgående bra men de når nästan dit. Först
trodde jag albumtiteln syftade på platta nummer fyra men den
syftar förstås till att skivan har fyra riktigt bra spår!
www.coneyhatch.com
6,5 / 10
Peter Dahlberg
|
