|
|
Christian Älvestam är enligt min mening en av de
mest dynamiska och uttrycksfulla sångarna på den Svenska
metalscenen. Han har ett grymt brett vokalt register som spänner
ifrån vacker känslofylld skönsång till rytande avgrundsvrål och
gutturala grymtningar. Han är dessutom otroligt produktiv och
har ett förflutet som sångare / gitarrist / bassist i: Scar
Symmetry, Miseration, Solution 45, Torchbearer, Unmoored, Quest
for Aidance mfl, mfl, mfl. Flera av dessa band hamnar
genremässigt inom den ganska så extrema deathmetallen, men det
som gjorde att jag fick upp öronen för denna skicklige vokalist
var hans insatser i Scar Symmetry. Älvestam medverkade på detta
bands första tre plattor: ”Symmetric in design”-2005, ”Pitch
black progress”-2006 och ”Holographic universe”-2008. När han
lämnade bandet valde de att ersätta honom med inte mindre än två
nya vokalister, vilket bevisar hur extremt svårt det måste vara
att live växla mellan helt ren sång och rytande growl.
När nu Älvestam ger sig ut på egen hand blir jag
först lite förvånad över att hans nya alster låter så
fullständigt olikt det som han normalt sysslar med. När väl den
första chocken lagt sig inser jag att ”Self 2.0” har musikaliska
kvaliteter som kommer fram extra bra tack vare att plattan är så
pass dynamisk och välarrangerad. Christian har valt att lägga
fokus på helt ren sång, och musikaliskt låter ”Self 2.0” som
något som skulle kunna tilltala de som är inne på välskriven och
lite softare progressive. Plattan har en ljudbild och ett
tonspråk som ofta ger mig känslan av att: ”Detta skulle kunna
vara något som John Wetton skulle kunna ha gett ut. ”Älvestam
påminner även vokalt om Wetton, vilket definitivt tilltalar mig.
”Self 2.0” har spelats in under en treårsperiod, och har mixats
och mastrats av Älvestam och Plec i The Panic Room Studios, och
som vanligt när Plec är inblandad låter det fantastiskt om
slutresultatet.
Efter ett första mycket positivt intryck känner
jag efter ett antal genomlyssningar att låtmaterialet på plattan
tyvärr är lite väl soft och anpassat för att helt gå hem hos
mig. Älvestam sjunger fantastiskt snyggt, och de gästmusiker som
medverkar gör riktigt bra ifrån sig. Trots detta känns
helhetsintrycket bara lite halvljummet då nästan alla spår går i
rätt makligt tempo, och håller så pass låg profil. Visst finns
här ett par riktiga guldkorn där ”Once adreamed”, ”Origins”
och ”The unforsaken” känns mest angelägna, men plattan
hade helt klart vunnit på att ha med ett par spår i lite högre
tempo och med betydligt mer intensitet och tyngd i.
www.facebook.com/christian.alvestam
6 / 10
Staffan Vässmar
|
|
