|
Det är ingen slump att Sammy Hagar firar 40 år
som albumartist. Han är en naturkraft, ett under av positiv
energi som älskar att uppträda och sprida sin livsglädje, något
som gett honom en trogen anhängarskara och tonvis med vänner.
Sammy Hagar & Friends är som Hagars årliga födelsedagsparty
i Cabo, fast på skiva, med ett stort antal gäster som jammar och
sjunger med Sammy. Vid sidan av de mest uppenbara, som de forna
Montrosemedlemmarna Denny Carmassi och Bill ”Electric” Church
(trummor respektive bas), polarna i supergruppen Chickenfoot och
hans eviga kompband The Wabos, dyker överraskande sångarnamn som
Taj Mahal, Ronnie Dunn (Brooks & Dunn) och Nancy Wilson (Heart)
upp.
Albumet drar åt ett par olika håll men huvudådern
pulserar av den r´n´b-svängande livsnjutarrocken som Hagar slog
in på med 2006 års album Livin´ It Up. Det är med andra
ord bluesigt, frejdigt och rikligt med akustiska inslag och
toppnumret bland de låtarna är tveklöst det gamla Brooks &
Dunn-numret ”Bad on Fords and Chevrolets”, men även de nyskrivna
”Winding down”, ”Father sun” och ”All we need is an island” har
sin charm. I kategorin hårdare och tyngre är ”Knockdown dragout”
som en aggressivare version av Hagars snapsvisa ”Mas tequila”
medan ”Not going down”, skriven av Jay Buchanan (Rival Sons),
kränger som en tung zeppelinare med en gospelkör i
passagerarlistan.
Resten är tämligen onödiga covers. Känslan av
utfyllnad smyger sig på och för andra soloalbumet i rad verkar
det som om Hagar egentligen inte är särskilt mån om att ge ut
helgjutna plattor längre. Visserligen får Neal Schon (Journey)
och Michael Anthony och Chad Smith från Chickenfoot sina bidrag
att vibrera, men Sammy verkar obekväm i ”Personal Jesus” och
”Going down” är en låt som passar som ett spontant infall i Cabo
men inget som hör hemma på ett studioalbum. Sammanfattningsvis:
ett klart godkänt jubileumsalbum för oss som redan hör till
anhängarskaran och en godtagbar inkörsport för den som vill ha
ett tvärsnitt av Hagars 2000-talsskivor.
www.redrocker.com
Betyg: 6/10
Jukka Paananen
SAMMY HAGAR – Sammy Hagar
& Friends (Frontiers Records)
The red rocker firar 40
år i branschen och bjuder in lite kompisar för att riva av lite
låtar och spela in dem samtidigt. Plattan ger ett ganska basic
intryck utan krusiduller och annat. Här är det raka rör för hela
pengen. Ta bara avslutande ”Going down” med Neal Schon. Shit,
vilken gitarrist den mannen är! Lyckligtvis hörs han även på
”Personal Jesus”.
Diggar även inledande
”Winding down” med sin hypnotiska baskagge. Grymt!
”Father sun” känns som en
låt som Rod Stewart skulle kunnat mörda för, för ungefär 20 år
sedan. Ingen smetig ballad utan en halvrockig låt i lite
folkmusikanda.
Den låt som känns mest
”modern” är paradoxalt nog ”Not going down” skriven av Jay
Buchanan från Rival Sons. Den börjar lite som något från Queens
Of The Stone Age nya skiva men blir sedan mer 70-talsbluesig.
Vill även nämna
samarbetet med Kid Rock som en av höjdarlåtarna på skivan
”Knockdown dragout”.
Men nu tycker jag att
Sammy ska göra en rockskiva med Neal Schon. Det slår ju gnistor
mellan dessa två!
6,5/10
Peter Dahlberg
|
