|
Efter ett uppehåll på nära tio år är det så dags för ännu en
platta med Fates Warning – en legendariskt band som lite
tillspetsat kan sägas ha startat hela ProgMetal-genren. Bandet
startade redan 1982 - alltså före storheter som t ex Dream
Theater. Men storhetstiden är kanske passerad och den här gången
tog det alltså nästan tio år att klämma fram ytterligare en
platta.
Har själv ingen större erfarenhet av deras tidigare plattor men
det lilla jag hört har låtit bra och för mig hamnar Fates
Warning i samma division som exempelvis Dream Theater och Pain
of Salvation. Skulle även tro att de senare faktiskt fått en hel
del inspiration från Fates Warning (ifall jag får spekulera).
Vad jag gillar med Fates Warning är deras sätt att blanda det
elektriska med det akustiska, även i hårda partier. Inbillar mig
att de var ganska tidiga med detta. Idag är det ju något vi ofta
hör från band som exempelvis Opeth och Pain of Salvation. Sen
gillar jag också deras rätt så melankoliska och lite dystra
lugnare låtar.
Nya plattan inleds med några blytunga låtar som dundrar på
rejält men som jag själv inte tycker ger så värst mycket. Det är
faktiskt inte förrän efter låt 4 (”Falling”) som det börjar
likna nåt. ”Falling” är en enkel ballad där sångaren Ray Alders
känsliga sång kompas av enbart akustisk gitarr. En sorglig låt
om brusten vänskap. Nästa låt ”I am” är återigen tillbaka i det
tyngre artilleriet men här blandar man in rätt sköna stämningar
i tillägg till alla tunga gitarrer och trummor. Själva refrängen
(”I am tearing walls down”) sitter fint med ett riktigt skönt
och tungt gitarrtema i bakgrunden. Klassisk progmetal.
Men sen kommer plattans riktiga godbit –”Lighthouse”. Helt
annorlunda mot majoriteten av låtarna på plattan. Varsamt och
stilla gitarrkomp och känslig sång. Dominerande mollstämningar
som ibland avbryts av durstämningar på ett otroligt snyggt sätt.
Min bästa referens här är nog vad Marius Dusa på Lunatic
Soul-plattorna brukar prestera. Fantastiskt vacker musik.
Tyvärr ger inte fortsättningen på plattan särskilt mycket utan
man återgår till den i det här fallet lite ointressanta
metaldominansen även om jag gillar inledningen av låten ”Into
the black” som helt klart påminner om Opeth och deras sätt att
bygga upp låtarna. Men fortsättningen av låten och nästkommande
låtar är inte alls lika bra och tyvärr tappar man intresset.
Dock skall sägas att sista låten ”And yet it moves” andas lite
mer ambition och variation. Här blandas lite mer klassiska
influenser med det tunga rockartilleriet.
Slutbetyget blir klart godkänt men jag måste säga att hade inte
låten ”Lighthouse” funnits med så skulle jag nog säga att
plattan är lite av en besvikelse. Man kan undra lite grand hur
det här fortsätter för bandet.
www.fateswarning.com
Betyg: 6 av 10
Karl-Göran Karlsson
|
