|
|
Jag tycker vi
lämnar den för oss Motörheadbangers så trista konsertsommaren
bakom oss och istället fokuserar på vad bandet har lyckas jobba
fram i studion istället. För det är faktiskt så att trots
inställda konserter på grund av frontmannens (tillfälligt?)
sviktande hälsa så har Motörhead lyckas skapa ett av sina bästa
album sedan början på nittiotalet. Den för bandet ovanligt långa
tid som spenderats i studion har gjort underverk för det är
länge sedan jag hörde ett så genomarbetat Motörhead-album.
Riffen känns mer slipade, trumspelet vitalare, arrangemangen mer
bearbetade och texterna mer genomtänkta. Det hörs också i hur
Lemmys virila basgångar snyggt vävs samman med Phils potenta
riffande. Phil Campbell är förövrigt i sitt esse på detta album.
Han har snickrat gitarriff med klass och solon med glödande
känsla och är en av anledningarna till att det låter så
välkomponerat som det gör. Vi får heller inte glömma Lemmy som
denna gång verkligen sjunger mer än vad han gjort de sista
albumen och det ger, hör och häpna, en mer melodiös känsla. Men
låt er inte avskräckas för det låter verkligen så som vi vill
att Motörhead skall låta och här finns klassisk benhård
Motörhead-rock. Till exempel den tungt slående inledningen med
”Heartbreaker” var intensitet hela tiden tycks stegra, stenhårda
rökaren ”End of Time” eller ”Death Machine” som vid första
anblicken inte verkar vara speciell men så kommer det där
sticket som förändrar hela intrycket. Andra exempel är ”Going to
Mexico” som visar vilka som är bäst på hårt sväng, ”Silence When
You Speak to Me” med sitt tunga sväng och avslutande ”Paralyzed”
som kör över lyssnaren utan en tanke på efterskalvet. Men den
här skivan är så mycket mer än pang på rödbetan och rakt in in
kaklet. ”Coup De Grace” är på ytan en typisk Motörhead-låt men
lyssna på det löjligt simpla, men underbara, riffet så ser du
något speciellt, ”Dust and Glass” är en liten andningspaus med
lägre tempo men är en ack så skön låt där Phil briljerar och
”Lost Woman Blues” som är en snyggt tillbakalutad och bluesig
bit vars stick på slutet gör mig lika lycklig var gång. De bästa
spåren i mitt tycke ligger i slutet på albumet där ”Queen of the
Damned” är plattans kronjuvel och innefattar det mesta som jag
förknippar med Motörhead och så har du ”Knife” vars riff,
refräng, driv och sväng talade direkt till mitt
Motörhead-hjärta. Hur som helst så känns ”Aftershock” i det
stora hela som ett mer varierat album mot vad det brukar göra
utan att för den skull frångå vad Motörhead står för. För det är
ju faktiskt så att oavsett vad Motörhead tar sig för så låter
det ju Motörhead och Motörhead spelar rock'n'roll. Nog så.
http://imotorhead.com
Betyg: 8/10
Ulf Classon
|
|
