|
|
Klädsel, hårlängd,
instrument, omslagslayout – ingen kan få syn på Amaxas album
(utgivet på LP, naturligtvis) och tvivla: Här är det retro som
gäller, i parti och minut. Stockholmarna torde själva knappast
förneka faktum, då de verkligen tycks blomstra när det är
musiken från åren kring 1970 som strömmar fram. Vid åhörandet av
den här tjockt bluesbaserade riffrocken är lätt Black Sabbath
det band som springer fram ur minnets gömmor. Fjärde låten
”Don’t Feed” skvallrar exempelvis om åtskilliga aftnar med
”Spiral Architect” och ”Megalomania” på skivtallriken. Det
myckna bruket av jazzinfluenser och överrumplande mellanpartier
talar för en bred palett 70-talsfärger; jag hinner precis tänka
på band som Mountain och Kebnekajse, då jag plötsligt ser just
dessa namn som huvudinfluenser på Amaxas Facebooksida.
Den fråga som alltid
dyker upp i så här övertydliga retrosammanhang är – hur står det
till med den egna identiteten? Inte så bra, måste jag hävda. Det
känns som de fyra medlemmarna har blandat ner vad de älskar
mest, rört om i grytan och ger oss brygden så som den är. Är
detta dåligt? Nej, det behöver det inte alls vara. Kanske är det
exakt så här Amaxa vill ha det, och musik är ju till syvende och
sist en personlig skönhetsupplevelse. Jag uppskattar ju vad jag
hör, så varför klaga? Lika fullt – hade Amaxa erbjudit mer
särprägel, då hade betyget kunnat bli ett annat.
www.facebook.com/amaxamusic
7/10
Daniel Reichberg
|
|
