The Flower Kings – Desolation Rose (InsideOut Music)

Efter nära fem års paus släppte The Flower Kings (TFK) förra året plattan “Banks of Eden” och gav sig ut på en lång framgångsrik turné.  Plattan var hett efterlängtad av alla fans och den fick fina recensioner precis som själva turnén. Själv tyckte jag plattan var bra (särskilt inledningsspåret ”Numbers”) men att den ändå inte riktigt kom upp på den höga nivå som många tidigare TFK-plattor. Det är svårt att peka på exakt vad det var som ”fattades” (om jag vågar säga så). Men redan ett år senare kommer alltså nu en ny platta med titeln ”Desolation Rose” och nyfikenheten var naturligtvis stor över vad som nu skulle erbjudas.

”Desolation Rose” skiljer sig lite från tidigare plattor på så sätt att det enligt uppgift fanns väldigt lite förberett inför själva inspelningsarbetet. På många tidigare plattor hade framförallt Roine ofta med sig ett antal mer eller mindre färdiga låtar som bara väntade på sitt slutliga arrangemang. Men den här gången säger sig bandet ha startat mer eller mindre från scratch och arbetat fram låtar och arrangemang tillsammans under inspelningens gång. Man kan verkligen säga att plattan spelades in ”live” i studion utan alltför mycket pålägg och förinspelat. Min första tanke var att detta kanske var ett lite väl vågat koncept med tanke på många tidigare plattor där perfektionisten Stolt och de andra filat väldigt länge på arrangemangen.

Men – redan vid första låten ”Tower ONE” insåg jag att det egentligen inte spelar någon roll hur de här klassmusikerna lägger upp sitt jobb för det blir toppenkvalitet ändå! Alltså, redan vid första genomlyssningen av denna låt kände jag  - Yes, det är ingen tvekan, nu är TFK tillbaka i den absoluta eliten igen! Nästan 14 minuters symfonirock (ja, jag tvekar inte att kalla det för det) av högsta klass med alla de ingredienser vi prog-nördar gillar. Ett tydligt och fint tema i sången som hanteras mästerligt av Hasse och som vevas i diverse varianter med lysande instrumental inramning. Fast i mellanpartierna är det faktiskt Roine som sjunger det mesta. Måste säga att det är en fantastisk styrka att ha två så bra sångare i bandet och jag tycker det är en lysande idé att låta bägge två få nästan lika stort utrymme. I den senare hälften av låten dras även tempot upp rejält och det är en fröjd att höra det samspelta svänget. Just ”Tower ONE” syftar på albumets genomsyrande tema där en ängel huserar i ett högt torn under betraktande av mänsklighetens förfall och misslyckanden men utan någon möjlighet att själv ingripa.

Jag inser att jag inte kan skriva om varje individuell låt här även om jag skulle vilja göra det för så bra är denna platta. Då skulle texten bli alldeles för lång. Jag kan bara sammanfatta det som att plattan innehåller tio låtar som sinsemellan skiljer sig rätt så mycket men där man hela tiden känner igen den typiska TFK-känslan. Här finns överallt fullt med de ingredienser som vi som har lyssnat på gruppens alla tidigare alster genom åren känner igen. Men allt ges i nya spännande kombinationer och naturligtvis finns här även nya saker. Jag kan märka en alldeles fenomenalt svängig och rockig sida på många låtar som man inte tidigare har lyft fram så mycket. Möjligen beror det på nya trummisen Felix Lehrmann vars kapacitet man den här gången lyckas väva in optimalt (jag tyckte han överarbetade sin insats lite på förra plattan). Tyngden i spelet har smittat av sig på övriga, inte minst i den underbara ”Dark Fascist Skies” med ett alldeles oemotståndligt beat i samtliga instrument (från trummor till gitarrer, bas och piano). Nämnda låt har också en alldeles oemotståndlig melodisk refräng sjungen i duett mellan Roine och Hasse. Kanske plattans bästa låt (fast det är egentligen omöjligt att utse en speciell vinnare på en sån här platta)? En annan nästan lika tung låt (åtminstone sista hälften) är ”Sleeping Bones”.

Skall jag lyfta fram ytterligare en låt så vill jag gärna nämna den mycket speciella ”White Tuxedos”. En otroligt fascinerande komposition som snarare påminner om någon sorts musik till en dokumentär eller krigsfilm. Kusliga stämningar fyllda med inklippta citat från politiker (?) eller möjligen från någon av mig okänd film. Det är inte lätt att få kläm på exakt vad den handlar om men jag får intrycket att den antingen berör avslutningen av USAs Vietnamkrig eller invasionen av Normandie under slutskedet av andra världskriget. Roines röst är starkt förvrängd (låter faktiskt helt sjukt men ändå otroligt effektfullt). Låten påminner därmed rätt mycket om en tidigare lika fascinerande låt under namnet ”Bavarian Skies” (en personlig favoritlåt) från albumet ”Paradox Hotel” som också hade starka kopplingar till historien. På slutet av ”White Tuxedos” får vi återigen den där otroliga rockiga intensiteten där Felix går mer eller mindre bärsärk på trummorna. Och allra sist väller krigskrevaderna in och invasionen och bombningarna är i full gång. Säkert mäktigt att höra detta i en grym ljudanläggning  - så köp plattan och nöj er absolut inte med lågkvaliteversioner på MP3!

Som ni redan märker är jag mycket nöjd med hur hela bandet fungerar ihop på denna nya platta. Samtliga musiker gör ett lysande jobb och jag kan faktiskt inte hitta något i det instrumentala att anmärka på. Kanske vill jag den här gången ändå särskilt lyfta fram Tomas Bodin bakom klaviaturerna. Här finns så mycket av de underbara gamla tongångarna från Mellotron, Hammondorgel, Minimoog och kyrkorgel i var och varannan låt att jag inser att utan detta så skulle faktiskt TFKs speciella sound nog vara ganska sargat. Alltså, en speciell eloge till Tomas Bodin som lyckas förvalta arvet efter gamla giganter som Tony Banks i Genesis på ett alldeles förnämligt sätt. Lyssna exempelvis på de underbara små moogsolona och bakgrundsklangerna i ”The Ressurrected Judas” eller de varma sköna mellotron- och orgelklangerna i inledningen av ”Silent Graveyards” så förstår ni nog vad jag menar. Eller till exempel början av låten ”Sleeping Bones” som till väldigt stor del bygger på de varma mellotronklangerna.

Det enda som egentligen får mig att tveka att ge ett absolut toppbetyg till denna platta är texterna som i vissa delar har en så uppenbar religiös framtoning. Jag börjar undra om Roine försöker ta upp kampen med den store giganten på detta område – Neal Morse!? Kan exempelvis tycka att låtarna ”The Resurrected Judas” och ”Blood of Eden” (för övrigt en underbar Yes-inspirerad låt) textmässigt bitvis låter som light-varianter av Neal Morses väckelsesånger (t ex mastodontverket ”World without end”). Kanske de flesta kan överse med detta då musiken ju är det viktigaste men jag tror inte att riktigt alla tänker så.

Men slutsatsen är ändå klar – det här är en underbar platta och jag rankar den redan som klart in på min topp 5 lista vad gäller TFK. Flera av de nya låtarna svänger rejält och kan bli något alldeles extra att avnjuta live. Tänk på det inför de speciella julkonserter som TFK har på gång!

www.flowerkings.se

www.facebook.com/TheFlowerKings

Betyg: 9 av 10

Karl –Göran Karlsson