|
Tyska Deafening Opera har genom nya plattan
“Blueprint” kommit fram till andra utgåvan i karriären. Bandet
bildades i München 2005 och släppte ett par år senare
debutplattan ”Synesteria”-(2009). Bandet lirade enligt
pressreleasen vid denna tidpunkt renodlad progmetal med tydliga
referenser till de största och mest populära genretypiska
banden. Enligt samma pressmeddelande har man sedan förra utgåvan
tonat ner progmetalstuket, och bandet sägs istället ha närmat
sig band som: Porcupine Tree och Riverside.
Deafening Opera och deras ”Blueprint” har snurrat
ett antal varv i cd-spelaren sedan den ramlade ner i brevlådan,
och jag blir inte riktigt klok på vad bandet vill ha fram genom
sin musik. Det tekniska kunnandet får ganska godkänt, men det
känns hela tiden som om något saknas, och trots riktigt många
genomlyssningar vill plattan inte sätta sig. Bandet lirar som
tidigare nämnts inte längre ren progmetal, utan hela
anrättningen känns på något vis lite halvmesigt
”semi”-progressiv. Låtmaterialet är enligt min mening alltför
ojämnt och ofta lite för intetsägande. Man blandar ganska så
okej spår som: ”Her decay”, ”Blueprint” med andra
spår som: ”Dripping hot chocolate” som nästan får mig att
skämmas å deras vägnar. Visst finns det en och annan cool idé
som hade kunnat utvecklats till något riktigt intressant, men
som tyvärr slarvas bort på vägen. Det är oftast de lugnare och
mer finstämda partierna som känns mest givande, men flertalet
låtar är alltför tillkrånglade och onödigt invecklade vilket
bandet då inte reder ut. I dessa partier låter Deafening Opera
inte bättre än ett andra eller tredje klassens Porcupine Tree
eller Haken. Inte så värst roligt alltså. Sångaren Adrian
Daleore har en röst som är helt ok, men han har tyvärr ett
sångsätt som både känns konstlat, tillgjort och överpretentiöst.
Detta ihop med det alldeles för ojämna låtmaterialet gör att
”Blueprint” inte går hem hos mig, och därmed knappast kommer att
hamna bland favoritplattorna i min skivsamling.
www.deafening-opera.de
4 / 10
Staffan Vässmar
|
|