|
Ifall du tycker om Yes
klingar kanske namnet Tim Morse bekant. Det var nämligen han som
år 1995 ställde samman boken ”Yesstories”, där bandmedlemmarna
själva berättar om alla sina album och snart sagt varenda låt. I
den lilla författarpresentationen skriver Tim Morse att han
letar eget skivkontrakt; en internetrevolution senare skippar
han detta led och ger ut sin musik på egen hand.
Som väntat finns många
Yes-likheter. Lyssna exempelvis på den akustiska instrumentalen
”Window”, och den kunde ha varit plockad direkt från Steve Howe.
Fast när den går över i ”Numb” är gitarrplocket snarare
influerat av Genesis. I ”Found It” hör jag paralleller till
Keith Emerson och Pete Townshends syntexperiment i The Whos
”Baba O’Reilly” (och därmed indirekta Terry Riley-influenser).
Det svängiga berättandet i ”Rome” för å sin sida tankarna mot
Andy Tillisson och The Tangent. ”Closer” påminner lite
överraskande om Uppsalas Violent Silence (och dessas avknoppning
Hidden Lands), men så bryter ett countrydoftande gitarrsolo à la
Steve Howe in, och så är vi i Yesland igen. Som kuriosa kan
nämnas att violinisten Dave Ragsdale från Kansas medverkar på
skivan.
Albumets huvudnummer är
emellertid den slutsvit som består av ”The Last Wave”,
”Afterword” och ”The Corners”, där Morse låter
klaviaturlöpningarna flöda, där härligt krångliga passager och
riff avlöser varandra, och där det görs ett antal härliga
gitarrsolon. Oklart dock om det är Jerry Jennings eller Mark
Dean som spelar dessa. Kanske båda två?
Inalles ett mycket
infallsrikt och charmant producerat album, som dock tappar en
aning på vokaldepartementet. Tim Morse har visserligen en fin
sångröst i mjukare partier, men det hade behövts en
kontrasterande sångare för att få de mer kraftfulla partierna
att blomma ut till fullo.
www.timmorse.com
7/10
Daniel Reichberg
|
