|
ARGOS startade som ett soloprojekt av Thomas
Klarmann i tyska Mainz 2005. Två album har givits ut sen starten
(”Argos” 2009 och ”Circles” 2010) och nu är det då dags för
deras tredje fullängdare. Bandet spelar musik som är starkt
influerad av brittisk progressiv rock från 70-talet. Man kan
höra massor av influenser av band som Gentle Giant, Van der
Graaf Generator, Jethro Tull och Genesis men även från en del
avstickare som exempelvis Frank Zappa.
Det nya albumet inleds med den 21 minuter långa
titellåten och jag är säker på att alla ni som gillar de typiska
långa prog-episka låtarna från 70-talet även kan ta till er
detta verk. Inte fullt så ambitiöst och svulstigt som de gamla
symfonirockmästarna brukade spela utan lite mer avskalat och
avslappnat, till och med lite jazzigt här och där. Men trots
allt en väldigt njutbar låt med fina orgel- och mellotronpartier.
Även gitarren från Rico Florczak är riktigt fin bitvis. Sången
är inte i toppklass men det är ändå klart godkänd (Thomas
sjunger ungefär som Peter Hamill, alltså lite halvfalskt men
ändå rätt njutbart).
Övriga låtar fortsätter i ungefär samma
stil men varje låt har ändå en mer tydligt huvudinriktning i
jämförelse med den långa inledningslåten. Exempelvis är ”Paper
Ship Dreams” lite mer lättillgänglig och ”poppig” men även
tidvis lite jazzig. Inledningen med orgel och stråkar är mycket
läcker. Spåret ”Chance Encounters” låter som en hybrid mellan
Gentle Giant, Van der Graaf Generator och Frank Zappa (!) –
faktiskt väldigt läckert, måste jag säga. Ursnygga partier med
flöjt, xylofon och mellotronstråkar. Det här är rentav mitt
favoritspår på plattan. Spåren ”The story of flying Robert” och
”Caught within the light” är mycket starkt influerade av mer
moderna prog-band och kanske då främst The Flower Kings (här bör
man då kanske också nämna att ARGOS förra året släppte en egen
version av Flower Kings-låten ”Cosmic Circus”). På den
sistnämnda låten är likheterna i sångstil med Peter Hamill
nästan utstuderad och man undrar lite om det verkligen är
nödvändigt att ligga så nära sina idolinfluenser.
Det här är en riktigt njutbar platta som
nog kan tilltala en stor del av alla Artrock-fans, i alla fall
den del som gillar den lite mjukare och lågmälda rocken. Det man
kan anmärka på är just att det kan låta lite ”mesigt” emellanåt
och att sången kanske inte alltid riktigt når upp i samma nivå
som det instrumentala. Men som sagt, arrangemangen är utmärkta
och stundtals mycket njutbara.
www.myspace.com/returntowhatever
Betyg: 7 av 10
Karl-Göran Karlsson
|
