|
Det är inte sällan sidoprojekt där ett gäng vänner träffas för
att jamma förr eller senare mynnar ut i ett studioalbum och så
är även fallet med Rock Candy Funk Party. Trummisen Tal Bergman
(ingår i bland annat Joe Bonamassas turnéband) och gitarristen
Ron DeJesus (Planet Funk) strålade samman för att jamma lite på
jazzklubben Baked Potato i Los Angeles. Grunden till dessa gig
var deras gemensamma album ”Grooove Vol.1” (2007) och snart var
både basisten Mike Merritt (The Basic Cable Band), keyboardisten
Renato Neto (Prince m.fl.) samt supergitarristen Joe Bonamassa
med på tåget och på den vägen är det. Jamsessioner medlemmarna
emellan har lett fram till debutalbumet ”We Want Groove” där dom
på skivomslaget vill peta in ett extra O för lite extra groove i
musiken. Och dom har lyckats. Alla de musikaliska styckena är
inte speciellt ”groovy” i mina öron men när det svänger, ja då
svänger det rejält. Bandet har tagit sikte på instrumental jazz
och funk från sjuttio- och åttiotalet samt adderat en dos
rockriv vilket för mig är en perfekt kombination när det utförs
på rätt sätt. Inledningen med ”Octopus-e” och ”Spaztastic” är
två lysande exempel på hur otroligt svängigt funk kan bli om man
rockar till det bara en liten aning. Efter dessa två stänkare så
sansar dom sig en aning med ”Ode to Gee” där dom jazzar till
funken lite och det funkar finfint. Med titelspåret och ”The
Best Ten Minutes of Your Life” så sjunker mitt intresse en aning
där speciellt den sistnämnda låten är alldeles för segt jazzig
för min smak. Dom räddar dock upp situationen med plattans
kanske roligaste spår i form av ”Animal/Work”. Låten inleds med
ett mustigt trumsolo som leder fram till ett superfunkigt stycke
i högt tempo och avslutas sen med ett härligt gitarrsolo innan
låten saktas plockas ned. Efter detta uppiggande stycke musik så
blir det inte lika spännande men både ”Dope on a Rope” (funkig
jazzblues) och ”Root Down (and Get It)” (mera jazzig funk!)
fyller sin funktion på skivan. Dock hade jag hellre sett att dom
avslutade kalaset annorlunda för ”New York Song” är så där
fisjazzig som jag bara somnar av och den gömda låten ”Mr. Clean”
borde ha förblivit just gömd. Jag är i vanliga fall inget fan av
instrumentala plattor och här finns ett par spår som jag lätt
hade kunnat vara utan men jag kan ändå inte låta bli att älska
det jag hör. Den här sortens musik är helt enkelt för
medryckande och tillbakalutad för jag inte skall kunna spela den
om och om igen. Att den sen utförs av supermusiker är bara ett
plus och när en av mina absoluta favoritgitarrister i form av
Joe Bonamassa får visa upp vad han kan, ja då är inte jag den
som skall klaga.
www.rockcandyfunkparty.com
Betyg: 7/10
Ulf Classon
|
