|
|
Borlänges Thalamus imponerade på mig med sitt andra album
”Subterfuge” (2011) och jag förfördes av de massiva
hammondmattorna som bäddade in den tungt svängande
sjuttiotalsrocken. Nya albumet ”Soul” skiljer sig inte nämnvärt
från sin föregångare utan bandet fortsätter med feta gitarriff,
ett skäggigt sväng och ett hårigt orgelspel. Tankarna förs än en
gång mot Deep Purple och Uriah Heep medan de tydligaste Black
Sabbath-influenserna har suddats ut en aning. Tyvärr känns nya
albumet allt för jämntjock och faller i den fälla som
föregångaren undvek med hjälp av ett lite mer varierat material
och låtar som vågade sticka ut. Hela skivan känns som den
puttrar på i ett makligt, men ack så skönt svängigt, mellantempo
och de gånger bandet växlar tempo är för få. Öppningsspåret
”This House is Going Down in Fire” är en stabil inledare med en
cool och nästan lite kaxig känsla och efterföljande ”The Great
Divorce” är klassiskt hårdrocksgung från sjuttiotalet men är
aning seg. Tredje spår ut är rappare dock. ”Caveman's Crib” är,
för att vara Thalamus, en riktig stänkare med ett skönt tempo
och en riktigt stabil refräng. När grabbarna låter så här pigga
så tycker jag att det låter som bäst om bandet. Fast det är inte
hela sanningen då dom med till exempel ”Just Like Robert
Johnson” lyckas återskapa den härliga Black Sabbath-doomiga
känslan som på förra albumet tilltalade mig så. Här är det
blytunga gitarrer, en massiv hammondorgel och rivig sång som
gäller, fast låten överraskar med att variera i tempo vilket
förhöjer intrycket markant. Andra positiva stunder är
titelspåret samt ”Whenever I Fall”. I den förstnämnda påminner
den utmärkte och personlige sångaren Kjell Bergendahl om både
Chris Cornell och Glenn Hughes i en låt med mycket känsla och
variation och ”Whenever I Fall” är en låt som med sin fart och
sitt sväng kan komma att bli en livefavorit.
Egentligen finns det inget att klaga på för jag gillar verkligen
bandets mellantemposväng men helhetskänslan är att variationen
är för liten. Vissa låtar kan ibland bli lite väl anonyma och
ibland för lika varandra. Men det är ändå så pass hög kvalité på
musiken så man sitter ändå och trivsamt gungar med. ”Soul” är en
riktigt stabil sjuttiotalsrockplatta med massor av hammondorgel
men nästa gång ser jag gärna fler snabbare spår, fler doomtunga
stunder och kort och gott ett mer variation.
www.henrysson.se/thalamus/www
www.myspace.com/thalamusband
Betyg: 7/10
Ulf Classon
|
|
