Saxon - Sacrifice (UDR/Triada Promotion)

Hitsen är hitsen och hitsen kommer alltid vara låtarna som ett bands storhetstid förknippas med. Legendariska Saxon är inget undantag. Dom är snarare beviset som bekräftar regeln. Inget fel med det och jag anser också att i Saxons fall så är de odödliga hitsen omöjliga att  överträffa. Men jag är en av dom (få?) som anser att Saxons storhetstid inleddes med ”Unleash the Beast” (1997) och alla album efter det är mer eller mindre klassiska heavy metal-verk. Den löjligt höga lägstanivån, den ständiga förmågan att komma upp med nya starka riff, melodier och refränger är några av anledningarna till mitt gillande. Men med sitt tjugonde album in i karriären sedan starten på sjuttiotalet så vore det förståeligt om bandet fick en liten svacka nu. Men icke då. Den svackan hade bandet redan på åttiotalet och den har dom tagit sig ur för länge sedan. Istället släpper dom ett av de piggaste albumen i karriären!

Efter det instrumentala introt ”Procession” så går bandet på knock direkt med det ettriga titelspåret där sångare Biff Byford visar att gammal är bäst och han morrar riktigt elakt emellanåt. Vi hinner inte hämta oss från virvelvinden innan ”Made in Belfast” tar vid. En klassisk Saxon-låt av högsta rang med lite keltiska undertoner. Låten har spetsats till med ett riff som kunde varit smitt av Rammstein och slipats sylvasst av Accept. Detta har snabbt blivit en ny favoritlåt hos mig. De nya favoriterna står som spön i backen och efterföljande ”Warriors of the Road” är ytterligare en rejäl stänkare! Här är det inga krusiduller utan det är plattan i mattan och pang på rödbetan som gäller! Det kan måhända vara en del tyska trummor här men detta är grymt bra! Härnäst så slår bandet kanske av på farten lite men intensiteten i ”Guardians of the Tomb” går icke att förringa. Låten inleder förrädiskt sansat innan den glider över och blir ett böljande riffmonster med tungt pumpande baskaggar och en grymt stark refräng.

Nu börjar den intensiva kicken jag får av detta album avta även om den aldrig försvinner helt. Låt nummer sex, ”Stand Up and Fight”, är klassiskt svängande Saxon varken mer eller mindre. Dock behöver det inte alltid vara så invecklat för att det skall vara bra och denna låt är ett bra bevis på det. Tempot sänkts ytterligare en aning med ”Walking the Steel” som är en trevligt gungande låt men har en ganska klen refräng och är överlag en ganska så ointressant låt för att vara Saxon. Det blir dock ett bättre tempo och en mer ”headbang-vänlig” refräng i efterföljande ”Night of the Wolf”. Detta är en sådan låt som Saxon kan skriva i sömnen men det behöver inte betyda att det är dåligt eller ointressant utan mer en väldigt trevlig transportsträcka. Transportsträcka är dock allt annat än vad näst sista spåret ”Wheels of Terror” är. Här riffas det på tungt så det står härliga till och det är ett lite mörkare Saxon som visar upp sig tillsammans med en väldigt enkel men effektiv refräng. Just refrängen är något som jag reagera på i sista spåret ut, ”Standing in a Queue”. Här finns egentligen inga fel för det är stabil standard-Saxon återigen men ordet ”queue” är helt enkelt ett ord som inte passar in att sjunga i en tuff heavy metal låt! Det låter oerhört konstigt helt enkelt. Jag gillar dock den fladdrande AC/DC-basen som hörs snyggt emellanåt.

På förra albumet ”Call to Arms” (2011) så gjorde bandet ett medvetet val att gå tillbaka till rötterna och det lyckades dom med ganska så bra. Det var ett väldigt rockigt album och en del spår på det albumet lät mer åttiotal än vad bandet gjort på mycket länge. Samma inställning hade bandet när nya ”Sacrifice” skulle skapas och nu lyckas dom ännu bättre. Detta är gamla hederliga Saxon så som dom var en gång i tiden. Men, och det är ett men med eftertryck, det låter oerhört fräscht och metalliskt om bandet denna gång vilket gör att det låter ”modernt” istället för retro. Det kan förmodligen tillskrivas ljudmästaren Andy Sneap som fått till en skarp men ändå jordnära ljudbild när han fick förtroendet att mixa skivan. Ett mycket bra val av bandet tycker jag.

Nåväl, nu har jag skrivit lite väl mycket kanske men det är svårt att sluta när man gillar en skiva så här skarpt. ”Sacrifice” är inget klockrent mästerverk dock. Andra halvan av skivan är klart svagare än den första men utan att för den delen bli dålig. Här finns mängder av godis för oss som älskar Saxon och framförallt så gillar jag att bandet låter så ettrigt och hungrigt! Produktionen är riktigt bra, låtarna är väldigt starka och helhetsintrycket är att detta är ett av de vassare Saxon-albumen sedan metalsläggan ”Metalhead” (1999) berikade vår värld.

www.saxon747.com

Betyg: 8/10

Ulf Classon