|
|
Ambitiöst är bara förnamnet men tyvärr är inte det alltid en
garanti för ett lyckas slutresultat. Svenska Tucana tar i så de
spricker i sin ambition att skapa en progressiv barockrockopera
och trots att det är ganska väl utfört så blir slutresultatet
smått anonymt. Det låter lite som tidiga Rhapsody fast utan
dubbelkaggesmatter, allsångsrefränger och Luca Turillis
virvlande gitarrspel. De symfoniska arrangemangen är tunna och
saknar den dramatiska tyngden, den plastiga blåssektionen är
oerhört intetsägande och de andra syntetiskt framställda
instrumenten i orkestern känns bara väldigt fel. Sångaren Niklas
Birgerssons sätt att sjunga drar lite åt Fabio Liones (Rhapsody)
håll men känns tunnare men med ett mycket bättre engelskt uttal
vilket är ett plus. Men det handlar inte bara om hur det låter
ljudmässigt för kompositionerna är väldigt intetsägande trots
att dom innehåller flera tempoväxlingar och en del oväntade
kurvtagningar. Bäst är de lite tyngre tongångarna som i
tillexempel ”Stranded Illusions” då bandet närmar sig lite mer
metalorienterade områden men de stunderna är tyvärr för få.
Transportsträckorna blir allt för många och de hisnande
känsloupplevelserna som sådan här musik skall bjuda på existerar
inte. Försöket att skapa något svulstigt och stort är
beundransvärt men resultatet blir ganska långt ifrån målet.
www.tucanamusic.com
Betyg: 4/10
Ulf Classon
|
|
