E-Mail

info@artrock.se

 

Recensioner

 

 
 

 

 

Brother Ape - Force majeure (Progress Records)

 

1. Entry
2. Force majeure
3. The mirror
4. Doing just fine
5. Distinction
6. Life
7. Somewhere someday
8. A hundred voices
9. The spanish prisoner
10. After rain
 
Stefan Damicolas: Guitars, lead vocals, keyboards
Gunnar Maxén: Bass, keyboards, harmony vocals
Max Bergman: Drums, percussion

 

Det har hunnit gå ett par år sedan Brother Ape släppte senaste plattan, men killarna i bandet har definitivt inte legat på latsidan. Man har förutom att skriva nya låtar äntligen tagit sig i kragen, och har varit ute och lirat live. Dessa mycket sällsynta tillfällen att få se/höra bandet live berodde länge på att man valde att koncentrera sig på komponerandet och på att ge ut plattor, istället för att vara ute och lira. Nu verkar dock denna livetorka vara till ända, då man det senaste halvåret har kunnat avnjuta Brother Ape både vid Slottsskogen Goes Progressive och nu senast på Sweden Prog Fest.

Att recensera ett av sina absoluta favoritband är förbannat svårt, då det sällan är speciellt lätt att vara objektiv och någorlunda nyanserad. Nya alstret ”Force majeure” är den fjärde Brother Ape-plattan på raken som jag kommer att recensera. Hade till en början faktiskt inte tänkt ta mig an den av ovan nämnda skäl, men beslöt ändå att göra ett försök. Recensionen av den fullständigt lysande föregångaren ”A rare moment of insight” resulterade i en närmast extatisk recension, med ett slutbetyg som förmodligen är det högsta i denna sites historia (11/10). Så här i efterhand kan betyget kanske kännas ”lite” i överkant, ha ha, men faktum kvarstår dock att plattan är, och alltid kommer att vara en absolut personlig favorit.

Hur har då bandet utvecklats sedan förra släppet, kan man ju då fråga sig? Kände efter de första genomlyssningarna en ganska så stor skepsis, och en inte så liten besvikelse över vad jag fick höra. Plattan kändes betydligt lugnare och mer tillbakahållen jämfört med det bandet presterat tidigare. De stora och ofta mycket ”svulstiga” och känslostormande arrangemangen kändes här lite nedtonade, och var ibland dessutom lite uddlösa och nästan lite ointressanta! Flera av låtarna kändes tyvärr också lite väl händelsefattiga, då det ofta tog ganska så lång tid innan det började hända saker, och innan det ”brände” till ordentligt. Slutkänslan för ”Force majeure” blev därför inledningsvis knappt bara halvljummen, vilket är en för mig helt ovan känsla när det gäller Brother Ape. Vad var då detta för påhitt!!

Beslöt ändå för att ge plattan en riktigt ärlig chans, och så småningom började faktiskt guldkornen utkristallisera sig. Det är bara att inse att ”Force majeure” är en platta som det tar lite längre tid att komma in i än de tidigare alstren. Den känns inte så direkt och självklar som flertalet av de andra släppen, men när den väl har satt sig håller den en riktigt jämn och förhållandevis hög kvalitet. Killarna i bandet har väl efter fem plattor innanför västen kommit fram till ett musikaliskt vägskäl, där man valt att satsa på ett lite annorlunda upplägg än tidigare. För varje lyssning kommer som sagt guldkornen fram, och man känner sig mer och mer hemtam med denna nya lite annorlunda Brother Ape-platta.

Självklart finns de alltid lika bedövande vackra melodierna kvar, som vanligt framförda via Stefan Damicolas spröda och ytterst känslofyllda stämma. Gitarrspelet känns denna gång överlag lite mer nertonat, men är ändå väl avvägt och välspelat. Keyboardpartierna är här lite mer dominerande i ljudbilden vilket ger låtarna en ny, lite annorlunda och intressant framtoning. De maffiga baspartierna signerade Gunnar Maxén sitter lika fint som tidigare, och det av Max Bergman frenetiskt framförda trumspelet är även det sig likt. Ändå känner jag att det fattas något i den här musikaliska anrättningen. Låtmässigt vandrar Brother Ape via det vackra, finstämda och harmoniska i låtar som bland annat: ”Somewhere someday” och ”A hundred voices”. Vidare till den mycket positiva och gladlynta: ”Doing just fine”. Allt uppblandat med låtar av mer klassiskt Ap-stuk som: ”Distinction”, ”Life” och inte minst ”The spanish prisoner”. Plattans höjdpunkt är ändå enligt min mening det stämningsfulla lite Genesis-influerade avslutningsspåret ”After rain”.

Totalt sett är ”Force majeure” ett riktigt bra album, men det når ändå likväl inte riktigt upp till flertalet av de tidigare plattornas extremt höga och jämna kvalitet.

Jag skrev i förra recensionen att: ”Brother Ape hade gjort precis som i pizzareklamen”, det vill säga tillsatt: Extra Allt! Vilket förklarade den något onyanserade recensionen, och det extremt höga slutbetyget. Om jag ska fortsätta på tidigare nämnda recensionsjämförelse så får nog nya alstret “Force majeure” mer liknas vid en viktväktarmåltid, det vill säga: välplanerad, varierad, kalorisnål, nyttig, men ändå jäkligt god!

 

Backkatalog:

On the other side  (2005)
Shangri-la  (2006)
III  (2008)
Turbulence  (2009)
A rare moment of insight (2010)
Force majeure (2013) 

www.brotherape.com

www.myspace.com/brotherape

 

7 / 10

Staffan Vässmar

 

 

 

 

 

  

 

  

  

10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna