Men man fick närma sig den här plattan med viss varsamhet för det typiska soundet fick mig att känna en viss uttråkning i början. Många av låtarna lät mycket lika varandra och jag tyckte att variationen var lite för skral. Men efter många genomlyssningar så lärde man sig urskilja en massa nyanser och variationer som man inte genomskådade från början. Det betyder inte att jag till slut gillade allt men faktiskt det mesta på plattan.

Många av låtarna är otroligt vackra men ofta oerhört melankoliska och sorgsna. Det gäller inte minst första låten ”In my fears” som långsamt växer fram från ensamma piano- och gitarrklanger och som avslutas i en helt otrolig smet av harmonier byggda på alla möjliga instrument. Nytt här är att bandet börjat använda sig av rätt distade gitarrer med en otroligt lång efterklang. Det känns som nytt jämfört med tidigare plattor som nästan helt saknade elektriska gitarrer. En annan av de starkare spåren är låten ”The anger song” och jag gillar den speciellt för det mycket njutbara spelet bakom trummorna av Chris Maitland, särskilt i samband med refrängen i låten. Här är kompet från diverse keyboards också särskilt läckert. Kan inte låta bli att tänka på att det här är i klass med det man ofta fått höra från Porcupine Tree. Samma intensiva känsla.

En låt med en helt annan karaktär är den nästan smärtsamt sorgliga ”Encounter”. Piano, cello, akustisk gitarr och väldigt sparsmakat med trummor. En text om insikten att det kanske är dags att bryta upp från den man älskar för gott, till ackompanjemang av oerhört känslosamma keyboardljudmattor. Får säga att det var omöjligt att inte bli mycket starkt berörd av denna låt (en riktig ”liparlåt”).

Men den kanske bästa låten på plattan är ”Whenever you are”. Samma tema som fanns på den första låten inleder även här men fortsättningen tar en helt annan riktning. Återigen väldigt harmoniskt komponerat och sammansatt. Här använder man sig även smakfullt av blåsinstrument i kompet. Just på denna låt tycker jag bandet lyckats till perfektion med sin mix av musik. Verkligen fina harmonier från så många instrument och även sång. En bit in i låten drar också Chris Maitland på rejält bakom trummorna och det svänger till något alldeles enormt. Lysande! Sen avslutas låten med ett mycket fint parti i lugnare tempo där det ensamma pianot slingrar sig fram behagligt. Denna låt är ett oerhört fint stycke Artrock, enligt min mening!

Den sista låt som jag särskilt vill uppmärksamma är avslutningslåten ”Afterthought”. Mycket annorlunda från allt annat på skivan. Saknar trumkomp totalt. Bara piano och stråkljud och akustiska gitarrer. Och så sången då som kommer in efter ett tag. Som en långsamt färdande våg på oceanen. Sakta gungande och långsamt ökande i intensitet och amplitud. Samtidigt oerhört vacker. Jag kommer att tänka på musiken som vi känner från Enya men jag gillar det här mycket bättre. Enya bygger musiken nästan enbart på harmonier med röster men här hjälper samtliga instrument till att bygga upp den fantastiska ljudmatta som böljar eller till slut närmast väller fram. Detta är den ultimata låten som jag skulle vilja höra som avslappningsmusik på de tuffa gympapassen. Där man bara kan få ligga och flyta med. Pröva du också!

Det som trots allt håller tillbaka betyget något för denna mycket fina platta är att det finns lite för mycket återanvändande av material i de olika låtarna. Jag kan tycka att man kunde minskat ner låtantalet till 5-6 och då hade man fått en alldeles underbar platta. Är man verkligen tvungen att ha så mycket material på sina skivor nuförtiden? På sätt och vis var det gamla Vinyl-formatet kanske inte så dumt eftersom det tvingade banden att verkligen bara ha med det bästa. Sen är jag ledsen att säga att Giancarlos engelska faktiskt inte riktigt räcker till. Hans starka italienska brytning gör att han uttalar orden på ett sätt att man ofta inte begriper vad han sjunger. Det är väldigt synd för dessa låtar har ju verkligen ofta ett starkt budskap.

http://nosound.net

www.kscopemusic.com/nosound/afterthoughts

Betyg: 8 av 10

Karl-Göran Karlsson