|
Man brukar säga
”Sådan far, sådan son” (travesti på uttrycket ”Sådan herre,
sådan hund”) eller varför inte det gamla uttrycket ”Äpplet
faller inte långt från äppelträdet”. I det här fallet stämmer
detta alldeles på pricken. Faktiskt, det verkar nästan som om
det här äpplet snarare rullat längs med stammen och hamnat
alldeles bredvid trädet! Simon Collins har en mycket berömd far
– legenden Phil Collins som spelade trummor och sjöng med
Genesis under flera decennier och med en ganska otrolig
solokarriär parallellt med detta. Och precis som Phil följer
Simon i samma spår, både som duktig trummis och talangfull
sångare. Han har redan en ansenlig produktion bakom sig med tre
tidigare plattor och senast hörde vi hans fina sånginsatser på
Steve Hacketts platta ”Genesis Revisited II”. Men nu har han
äntligen lyckats med en dröm sen länge: Att samla ett flertal
duktiga musiker runt sig och starta ett eget band. Bandet kallar
sig Sound of Contact och ”Dimensionaut” är det första alstret
från denna nya spännande konstellation. De andra musikerna är
Dave Kerzner (keyboards), Matt Dorsey (bas) och Kelly Nordstrom
(gitarr) plus gästspel av Hannah Stobart (sång – brukar annars
jobba i en konstellation med Steve Rothery från Marillion under
namnet The Wishing Tree).
”Dimensionaut” är
ett ambitiöst koncept-album (med rymdtema) med otroligt mycket
material som det tog tid att kämpa sig igenom och lära känna.
Stilarna är många och det har faktiskt gjort det svårt att få
riktig kläm på denna platta. Men man kan iaktta tre
huvudriktningar: Ambitiös progressiv rock (t ex de inledande tre
låtarna plus avslutningslåten), Beatles-influerad modern pop (typ-exempel
låten ”Remote View” – Simon sjunger närmast kusligt likt John
Lennon i början) samt smöriga ballader i samma stil som Phil
Collins solo-alster (typ-exempel ”Closer to you”).
Bland alla dessa
låtar finns det en och annan som sticker ut lite mer än de
andra. En av dem är låten ”Beyond Illumination” som Simon
sjunger tillsammans med Hannah Stobart. Det här är ett riktigt
praktverk med mycket känsla, inte minst genom de partier som
Hannah tillför. Mycket melodisk låt som mycket väl skulle kunna
få ett lite större genomslag i lite bredare lager musikälskare.
Det som annars
tilltalar mig mest är de lite mer komplicerade arrangemangen i
låtarna i början (”Sound of Contact”, ”Cosmic Distance Ladder”
och ”Pale Blue Dot”) samt avslutningslåten ”Mobius Slip”. Här
finns många riktigt läckra partier. Exempelvis de läckra
gitarrerna i början av ”Cosmic Distance Ladder” tillsammans med
ett mäktigt rytmiskt driv (här märks verkligen påbrået från Phil
Collins). Känslan i just denna låt (kanske min absoluta favorit)
påminner mer om det vi brukar kalla ”Space Rock”, kanske med
lite intryck från band som exempelvis Porcupine Tree. Den följs
av den mycket fina ”Pale Blue Dot” där Simon sjunger så där
läskigt likt sin far! Jag gillar även den långa avslutningslåten
”Mobius Slip” även om det finns några mindre inspirerande
partier i den också. Framför allt gillar jag här Dave Kerzners
egen variant av Tony Banks tonartsvandring i det berömda
”Apocalypse in 9/8” från Genesis ”Supper’s Ready” som finns
insprängt i låten. Måste höras! En liten pärla på plattan är
också låten ”Omega Point” där Simon och Dave spelar mycket fint
tillsammans.
Det som gör mig
lite betänksam med plattan är Simons försök att ’planka’ Phils
mer kommersiella repertoar med låtar som ”I am Dimensionaut” och
”Closer to you”. Framförallt den sistnämnda för ju tankarna till
Phils monumentalt smöriga ballad-succéer. Men jag är själv
kluven här, i vissa stämningslägen kan jag faktiskt verkligen
uppskatta även den typen av låtar. Alltså, jag vill egentligen
inte kritisera detta för hårt utan bara notera företeelsen. Men
frågan är dock om musikpubliken verkligen är redo för denna
retro-kick? Det är ju ändå en stil som snart har mer än 20 år på
nacken.
En annan sak är
att jag faktiskt inte tycker Simon kommer upp riktigt i samma
klass som Phil i sångpartierna. Här och där missar han lite av
tonerna. Kanske är han inte samma perfektionist som Phil (?).
Men vad gäller insatserna bakom trummorna finns absolut inget
att klaga på. Det känns verkligen exakt som om det vore Phil
bakom trummorna. Hör exempelvis på slutet av låten ”Omega Point”
hur Simon använder sig av Phils patenterade sätt att spela
trummor. Vad gäller övriga musiker så kan jag bara säga att de
gör ett mycket bra jobb och då särskilt Dave Kerzner. Undrar om
jag inte börjar få en ny favorit bakom tangenterna?
Slutbetyget blir
bra även om jag känner att jag måste hålla det tillbaka något p
g a det ganska spretiga intrycket med olika stilar på plattan.
Kanske är det för lågt men på något sätt får jag intrycket att
bandet nog inte mejslat ut något eget typiskt sound ännu. Men
det kan mycket väl ske framöver och då kan de bli hur bra som
helst. I vilket fall, det här är en måste-platta för alla fans
av Genesis och Phil Collins och jag rekommenderar den varmt.
www.soundofcontact.com
www.facebook.com/soundofcontact
Betyg: 7/10
Karl-Göran Karlsson
|
