|
Oj, jag var först lite
orolig när jag såg i pressreleasen att de bytt sångare inför
denna skiva. Så onödigt. Att oroa sig alltså. Den nye sångaren
är ett riktigt fynd som med sin inlevelse och röstregister
verkligen är en injektion. Även om bandet härstammar från
Italien så är musiken av amerikanskt snitt. Lite solig metal med
garagefeeling kan man säga. Lite ruffigt i kanterna men
melodiskt och bra.
Med undantag för ett par
spår har jag behållning av hela skivan som sådan. Den känns som
en gammal klassiker när man lyssnar på den för det är så jäkla
bra. Allt låter så naturligt och självklart på något sätt.
Produktionen är av tidlöst snitt men andas kanske mest 1983-1984
ungefär. Tänk en mix av Riot, Van Halen och Black n Blue så får
ni en hum om hur det låter. Mina öron gillar detta även efter
ett antal lyssningar. Gillar den mer och mer faktiskt. I min
värld är den klart en av årets bästa skivor so far.
Bra låtar är ”It´s 25,
Beth!” vilken har en smittande refräng. Vad titeln syftar på
törs jag inte ens spekulera i. Inledande ”Native european” är
även den en pärla. Balladen ”Never ever loved me” är skönt
melankolisk och innehåller även lite Beatles-blås i mitten(!).
Titellåten är av lite tyngre snitt och grymt bra också. Att inte
Frontiers records snappat upp denna grupp är en gåta.
www.facebook.com/MarkoneeBand
www.markonee.com/Markonee_2012_website/home.html
7 / 10
Peter Dahlberg
|
