Gin Lady - Mother's Ruin (Transubstans Records/Records Heaven)

Förra året släppte Gin Lady sin självbetitlade debut som inte bara undertecknad hyllade utan den möttes av en hel del god kritik från andra håll också. Själv drog jag likheter vid Uriah Heep och Deep Purple när musiken skulle beskrivas men jag kan så här i efterhand känna att det var nog att göra det lite för enkelt för mig själv. Ju mer jag spelade debuten desto mer referenser till sjuttiotalsrocken hittade jag. När jag nu lyssnar på uppföljaren ”Mother's Ruin” så kan jag enkelt konstatera att bandet gör det tydligare för oss lyssnare vad deras influenser heter men samtidigt så tar dom också ett rejält kliv mot något eget. Det nya albumet tar alltså avstamp där den självbetitlade debuten slutade och de har gett sig på det ambitiösa uppdraget att spela in ett dubbelalbum. Man kan tycka att det skulle bli lite för mycket av det goda med sjutton låtar och ja det är mycket musik att ta in på en och samma gång. Men samtidigt så finns det nu utrymme för bandet att visa upp hela sitt register. Här finns naturligtvis den lite mer bredbenta Deep Purple- och Uriah Heep-rocken som backas upp av en snygg hammondorgel men det finns så mycket mer att njuta av. Just orgeln byts ibland ut till ett boogiesvängigt piano vilket för tankarna till femtiotalets rock'n'roll vilket även för oss osökt in på de Rolling Stones-osande styckena. Andra akter som gör sig påminda är till exempel Master's Apprentices, Mott the Hoople och The Faces. Det är kort och gott ett en sjudande gryta med allt det goda inom rocken från sent sextiotal till slutet på sjuttiotalet.

Det som gjorde att jag uppskattade debuten mest var den ständigt närvarande hammondorgelmattan som låg snyggt i bakgrunden och gav liv till hela härligheten. Orgeln har som sagt fått stryka lite på foten denna gång till förmån för pianot men det som de har fyllt upp med är inte fy skam det heller. Bandet har nämligen haft den goda smaken att plocka in blåsinstrument! Jag är nästan lika svag för en maffig blåssektion som för en mullig hammondorgel så jag börjar spontanjubla när den första blåsinstrumenten får visa upp sig. Detta tilltag gör att den bluessvängiga rocken får en snygg soul-känsla vilket i min bok bara är ett plus när det kommer till denna typ av rockmusik. Snyggt!

Det är dock lite synd att bandet river av sin mest minnesvärda låt redan i inledningen med titelspåret. För precis som på debuten så är det ett jämnstarkt material vi får ta del av där ingen låt har någon riktig monsterhit-potential. Men med det sagt så finns heller inget spår som faller ur ramen för att det är för dåligt. Det positiva är faktiskt spellängden som nu gör det möjligt för bandet att skapa den dynamik som ibland kunde saknas på debuten. Jag säger inte att de inte hade kunnat lyckas skapa dynamik på ett kortare album för det tror jag säkert att dom kan. Nej det jag vill ha sagt är att dom ror konceptet med ett dubbelalbum iland med bravur. Visst, det kan nog finns ett par spår som kanske aldrig fått sett dagens ljus vid ett kortare format, men samtidigt så är känslan att alla låtar är berättigade en plats på skivan för helhetens skull.

Det är som ni kanske förstår ett inte så lätt album att ta in i sin helhet trots att det i grund och botten är klassisk hård rock vi snackar om här. Men om du gillar bandets debut eller bara uppskattar sjuttiotalsrock i största allmänhet så tycker jag du definitivt skall kolla in ”Mother's Ruin”. Personligen har jag än en gång fallit pladask för detta svenska band som med sin skönt avslappnade attityd går från klarhet till klarhet.

Facebook Gin Lady

Betyg: 9/10

Ulf Classon