|
|
Polska Riverside är numera ett väletablerat
band i Prog-Metal-kretsar efter
ett antal högkvalitativa plattor och ett flitigt turnerande i
Europa de
senaste åren. Efter den senaste fullängdaren ”ADHD” som släpptes
2009 kände
jag mig lite kluven inför bandets fortsatta utveckling eftersom
jag inte
riktigt kände samma entusiasm för musiken som jag gjort för
deras tidigare
plattor. Men det här varade inte länge. År 2011 släppte nämligen
bandet EPn
”Memories in my head” – en platta som jag faktiskt tycker är
sensationellt
bra. Bara synd att den fick så liten uppmärksamhet. Men det här
gjorde att
förväntningarna återigen blev rätt så höga inför nästa platta.
Eftersom
bandets kreativa ledare Mariusz Duda även verkar ha lagt ned
sitt
sidoprojekt Lunatic Soul (som levererat tre närmast magiskt
sköna plattor de
senaste tre-fyra åren) så undrade man också vilken riktning
Riverside nu
skulle ta. Skulle det blir mer Metal-inspirerade tongångar nu
eller skulle
Mariusz förkärlek för klanger, stämningar och harmonier som
kännetecknade
sidojobbet med Lunatic Soul fortfarande finna en plats i
musiken?
Ja, något oväntat får jag nog säga att Lunatic Soul-känslan
finns mer än väl
representerad på den nya plattan som har döpts till ”Shrine Of
New
Generation Slaves” (fyndigt förkortat till SONGS). Man kan njuta
av otaliga
partier av undersköna gitarrklanger (ibland bara akustisk gitarr
men ofta
tillsammans med både bas, lead-gitarr och keyboards). Visst
finns den lite
hårdare rocken representerad (t ex i ”Celebrity touch”) men jag
måste säga
att den för faktiskt en ganska undanskymd roll. Det känns mera
som att man
istället jobbat systematiskt med själva gitarrsoundet som
ständigt växlar
från hårt till mjukt. Det gläder mig också att de fina klangerna
ofta är
kopplade till fina melodier med verklig skönsång från Mariusz.
Det gäller
inte minst min favoritlåt ”The Depth of Self-Delusion” som nog
måste vara en
av de allra bästa från Riverside någonsin (!). Man riktigt ryser
av välbehag
över den fina sången och den ena gitarrharmonin efter den andra
(inte minst
i slutpartiet på låten då Piotr Grudzińskis elgitarr öser igång
efter det
korta partiet med sång och dova stråkar). Den här låten är som
att höra det
bästa av Lunatic Soul möta det bästa av Porcupine Tree! Men
Mariusz röst är
ju helt unik så det lyfter verkligen också låten till helt nya
nivåer.
Magnifikt!!!
En annan melodiskt fulländad låt är ”We got used to us”. Den är
tidvis så
vacker att man verkligen får ståpäls. Detta beror också delvis
på en text
som berör väldigt mycket. Den är relationsrelaterad och
behandlar hur lätt
det är att glida in i slentrian och rutiner och tappa greppet.
Trots att man
inte vill detta (”I don’t want to be there where we are”).
Ett annat fint spår är “Feel Like Falling” med en synkop-fylld
bakgrundstakt
och fina mellotron-stråkar. Nästan lite hitlåt över den.
Avslutningen visar
trots allt upp lite Metal-tongångar och det känns helt rätt här.
Den näst sista långa och stämningsfulla låten ”Deprived (Irretrievably
Lost
Imagination)” låter inledningsvis så otroligt likt några av
Steven Wilsons
verk att man nästan häpnar. Men här är det också väldigt tydligt
hur mycket
bättre sångröst Mariusz har. I mitten av låten följer underbara
instrumentala partier med sköna gitarrer och keyboards (Lunatic
Soul-känslan
igen!). En fantastisk härlig basgitarr-slinga kommer in och
musiken kastar
sig hit och dit på ett sätt som är helt oemotståndligt.
Fantastiskt fint!
Som pricken över i:et kommer så plötsligt en sopransax och
lägger sig
ovanför som en skön ljusslinga. Musiken blir plötsligt sådär
härligt jazzig.
Det är vi definitivt inte är vana att höra från Riverside. Det
här är kanske
skivans största överraskning och för mig är det enbart positivt.
När det gäller de lite hårdare låtarna så får jag intrycket att
man faktiskt
medvetet vänt sig åtminstone delvis bort från Metal-genren och
istället sökt
sig mer till rötterna i bluesen och den lite mer raka rocken.
Ett bra
exempel här är låten ”Escalator Shrine” som efter en lugn och
stämningsfull
inledning drar igång ett riktigt härligt groove kring en läcker
basgång
(förmodligen signerat Mariusz Duda) som efterhand överlagras med
gitarr- och
orgelkomp. En otroligt skön känsla i låten som för mig påminner
om de lite
mer bluesiga partierna från David Gilmour och Pink Floyd. Ett
sound som
förmodligen är gångbart länge än och som är okänsligt för alla
trender. I
mittenpartiet får vi också en massa härligt orgelgodis från
Michal Lapaj. På
slutet serveras vi både lite hårdare tongångar och en massa
vacker stämsång.
Den allmänna känslan som man slås av efter att ha lyssnat in
denna nya
Riverside-platta är bandets självsäkerhet i både sound och
kompositioner.
Man märker vilket självförtroende och säkerhet som de skaffat
sig. Med all
rätt. De är få band som når denna nivå i komponerandet och som
är så
samspelta. Det är bara att applådera.
Till sist, missa inte den undersköna korta avslutningslåten
”Coda” som
repeterar ett tema från låten ”Feel Like Falling”. Här hör vi
endast
akustiskt gitarr och Mariusz’ fantastiska röst. Bland det
vackraste jag
någonsin hört.
www.riversideband.pl/en
Betyg: 9 av 10
Karl-Göran Karlsson
|
|
