|
|
Wings var inte den
omedelbara framgångssaga som den borde ha varit, med tanke på
att man hade en ex-Beatle med i bandet. Debuten "Wild Life"
(1972) gick många förbi, eftersom man helt enkelt inte visste
vilka som var med i gruppen. Inte heller uppföljaren "Red Rose
Speedway" blev någon dundersuccé, trots att man nu kallade sig
"Paul McCartney & Wings" och trots att man nu fick en jättehit
med "My Love". Men 1977 hade man byggt upp en solid karriär med
hitlåtar som "Band On The Run", "Jet", "Listen To What The Man
Said" och "Silly Love Songs"; succén var så kraftig att fans
kunde höras säga "Beatles? Ja, det var väl bandet som Paul hade
före Wings?". Det var då som "Wings Over America" släpptes i
sitt dödligt läckra Hipgnosis-omslag, en livetrippel som varit
mystiskt försvunnet från marknaden i åratal, men som nu åter ser
dagens ljus i samband med remastringen/återutgivningen av
McCartney-katalogen.
Det är ett härligt livealbum vi hör. Alla hits
avhandlas, liksom ljuvliga albumspår som den smäktande "Letting
Go", den gladjazziga "You Gave Me The Answer" eller den
oroväckande, mörka "Beware My Love". Att Wings är ett band
inympas genom att såväl Denny Laine (gitarr/bas) som Jimmy
McCullouch (gitarr) bereds plats som frontsångare (Laine framför
exempelvis sin hit "Go Now" från tiden i The Moody Blues), men
självfallet är McCartney gruppens huvudfigur. Ingenstans görs
detta så tydligt som när man återvänder till Beatles i sex
låtar. Det behövs inte mer än några inledande ackord i "Lady
Madonna", "Yesterday" eller "The Long And Winding Road" för att
publiken ska explodera. Så samtidigt som "Wings Over America"
markerar toppen på Wings triumftåg över världen, är albumet ändå
en lite sur påminnelse om att lika stora som Beatles kunde de
aldrig någonsin bli.
Ljudet? Ja, det
sägs att man verkligen har lyft sig från den tidigare
CD-utgåvan, vilken jag inte har, men som ska vara rejält murrig.
Ändå tycker jag den här utgåvan är för basdominerad. Kanske inte
konstigt, med tanke på att Paul McCartney är albumets huvudman,
men helt bra låter det inte, och i flera fall föredrar jag
låtarnas mer gnistrande studiovarianter. Skäl nog att skippa
"Wings Over America"? Knappast. Det här är njutning från första
sekund till nästan sista: Småsega "Soily" är ett märkligt val
till slutnummer.
Avslutningsvis ber
jag en bön för att återutgivningarna ska rappa på. I nuvarande
takt (en eller två skivor om året) kommer folk att ha slutat
köpa skivor innan vi når vägs ände.
8/10
Daniel Reichberg
|
|
