|
|
Redan under 2008 fick jag upp ögon och öron för det
svensk-norska bandet Brutus då jag av någon anledning sprang på
deras första demo. Jag gillade verkligen vad jag hörde så när
den självbetitlade debuten kom ett par år senare så var jag inte
sen med att inköpa verket. Jag slogs då av deras känsla för hur
riktigt medryckande och tung sjuttiotalsrock skall spelas och
jag refererade då till band som Blue Cheer, Pentagram, Grand
Funk Railroad och i viss mån Black Sabbath. De nådde kanske inte
hela vägen fram på debuten men när uppföljaren ”Behind the
Mountains” nu är här så har jag stora förväntningar på en
fullträff. Någon fullträff blev det tyvärr inte men ändå nära
nog för att det skall bli ett stabilt slutresultat. Svänget är
så solitt och medryckande att det inte går att sitta still och
ärligheten i deras musik känns oerhört genuin. Här finns gott om
stabila och minnesvärda låtar så som den inledande och
Witchcraft-osande ”The Witches Remains”, den tunggungiga
”Personal Riot”, den svängiga ”Big Fat Boogie” eller den
tempofyllda ”Mystery Machine”. Dessa låtar sticker ut ur mängden
men hela albumet är fyllt med blytung bluesrock som fått ett
psykedeliskt skimmer över sig och ibland är det mer än nog för
mig. Man behöver inte alltid vara innovativ och påhittig utan
det räcker gott med gamla beprövade medel så länge man gör det
med en god kvalité och det gör Brutus. Jag kommer ständigt att
tänka på genrekollegorna i Horisont när jag lyssnar på ”Behind
the Mountains” men uppskattar du till exempel Graveyard eller
Witchcraft så tycker jag att du skall låna Brutus några minuter
av ditt liv. Det tycker jag de är värda.
www.facebook.com/Brutusband
Betyg: 7,5/10
Ulf Classon
|
|
