Black Sabbath - 13 (Vertigo)

Det har väl vid det här laget knappast undgått någon att Black Sabbath, efter 35 år släpper en ny platta ”13” med Ozzy Osbourne på sång. Om man bortser från de två spåren ”Psyco man” och ”Selling my soul” från ”Reunion”-plattan –98, är detta det första nyinspelade sedan Ozzy lämnade / kickades från Black Sabbath efter ”Never say die” –78. För en gammal Sabbath-fanatiker som undertecknad känns detta faktum lika välkomnande som skrämmande. Det känns nästan lite väl orättvist att jämföra nytt Black Sabbath material med de första odödliga plattorna, men detta blir ju ofrånkomligt då bandet här återkommer i närmast originalsättning. Tyvärr är inte Sabbaths ursprungstrummis Bill Ward med på nya alstret, utan är på plattan ersatt av Brad Wilk (Rage Against The Machine). Inte kan väl de gamla hjältarna leverera en ny platta som går att sätta i kvalitetsmässig relation till de klassiska albumen som släpptes på 70-talet?

När jag såg Heaven & Hell på Sweden Rock Festival häromåret frapperades jag över hur fräscha och musikaliskt hungriga både Tony Iommi och Geezer Butler verka vara. De lirade grymt bra även om ljudet lät skit, och verkade ha hur kul som helst på scen. De senaste åren har dock Iommi kämpat mot sin cancer, och man undrar ju hur pass påverkad av sjukdomen han nu är. Direkt på inledningslåten ”End of the beginning” blåses all oro bort, när bandet levererar riktigt tungt och doomigt på klassiskt Sabbath-manér. Denna låt påminner mycket om första låten ”Black Sabbath” både i stil, tempo, riff och uppbyggnad och känns som en klart värdig start på plattan. Man märker att bandet medvetet har strävat efter att efterlikna det sound och den ljudbild som präglade det gyllene 70-talet, och här har producenten Rick Rubin varit ytterligare en viktig faktor i skapandet.

Nya plattan ”13” är en ganska så varierad platta där man finner många musikaliska återblickar till fornstora dagar. Förutom tidigare nämnda låten ”End of the beginning”, påminner låten ”Loner” lite om ”N.I.B” från bandets debutplatta. Lugna låten ”Zeitgeist” har en direkt koppling musikaliskt till ”Planet caravan” från ”Paranoid”-plattan. Dessa ”återblickar” gör inget utan skapar bara en skön igenkännbar retrokänsla. Med blytunga gitarrer från Iommi, furiöst malande bas via Butler, en Ozzy som sjunger bättre än på många år, och med ett grymt svängigt trumspel från Brad Wilk borde succén vara given. Tyvärr är låtmaterialet på nya alstret lite för ojämnt för att nå hela vägen fram till kommande klassikerstatus. Några enstaka spår kommer däremot definitivt att minnas och jämföras med de gamla odödliga. Då är det främst tidigare nämnda ”End of the beginning”, ”God is dead?”, ”Damaged soul” och avslutande låten ”Dear father” som mest imponerat på mig. Övriga spår håller helt ok klass med riktigt coola och sköna riff från Iommi / Butler och läckra svängiga tempoväxlingar och taktartsbyten från Wilk. Dessvärre innehåller vissa spår som till exempel låtarna ”Age of reason”, ”Live forever” också partier som känns klart undermåliga.

Tony Iommi lirar bättre än någonsin och tillsammans med Geezer Butler levererar han en tyngd och ett sväng som i fornstora dagar. Ozzy är alltid Ozzy och sjunger som tidigare nämnts riktigt bra, även om han tappat en hel del i tonhöjd de senaste 35 åren. Brad Wilk sitter mycket säkert på trumstolen och den förväntade saknaden efter Bill Ward glöms direkt bort. Totalt sett är Black Sabbath – ”13” ett ytterst välkommet och överraskande bra album, men vägen fram till kultplattorna är tyvärr alltför lång för att generera ett toppbetyg. Lyckliga är ändå dom som har biljett till Black Sabbaths gig i Stockholm till hösten. Frågan är ju trots allt hur länge dessa legendarer orkar / vill hålla på innan ålder och sjukdom sätter stopp. Black Sabbath – ”13” känns lite som en logisk avslutning, då karriären tog fart via de doomiga kyrkklockor, ösregn och blåst som inledde på första låten ”Black Sabbath”. Exakt samma ljudeffekter avslutar låten ”Dear father” och sluter därmed cirklen!?

www.blacksabbath.com

www.facebook.com/blacksabbath

8 / 10

Staffan Vässmar